LogLady

Egentligen skulle jag bara behöva skriva två ord denna dag. Mina barn.

Men jag kan ju fylla ut med lite kärleksförklaringar till dem också.

Kim kom ut till denna värld för 10½ år sen. Den första av de två lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag var 19 år då jag blev gravid, var vilsen och rädd för världen. Att få honom räddade mig antagligen från ett destruktivt liv. När han föddes hade jag en anledning att leva, jag hade en liten människa att leva för! Nån som behövde mig mer än nånting annat i denna värld. En människa som jag kunde älska villkorslöst och som skulle älska mig lika villkorslöst. Jag skrev långa kärleksbrev till honom i dagboksform, när han låg i min mage. De ska han få en vacker dag, såklart.

Luna var inte heller direkt så planerad, men även hon lika välkommen till oss. När jag var på UL och de berättade att de såg ett blygdben på skärmen, var jag antagligen världens lyckligaste! En dotter, jag skulle få en dotter! Jag ville inte riktigt tro på vad de sagt till mig på UL, men en dag i oktober fick jag äntligen hålla den vackraste flickan i världen, i min famn.

Jag älskar dessa två varelser mer än livet, och det finns ingenting jag inte skulle göra för dem. Jag skulle utan att tveka en sekund offra mitt liv om det så behövdes.

Den enda kärleken som varar från första mötet och resten av livet, är kärleken till ett barn.