LogLady

Som Grynet skulle ha sagt. Jag hade förövrigt hennes pappa som lärare på gymnasiet. Kultur- och idéhistoria.

Spenderade halva natten med Mia Skäringer och "Dyngkåt och hur helig som helst". (SVT play) Jag skrattade, grät och kände mig pånyttfödd efter att jag sett detta. Alla går vi igenom livskriser, personligen har jag haft två stycken. Redan. En 25års-kris och en 30års-kris. Dessa perioder i mitt liv har egentligen inte handlat om min personlighet eller så. Inget dåligt självförtroende eller åldersångest. Bara JÄVLIGT dumma val. Nu väntar jag med spänning på 35års-krisen. Nej, det ska nog inte bli av hoppas jag.

Idag, och även dagarna före idag, har jag känt mig glad. Jag har under två års tid levt i ett emotionellt kaos. Kanske har jag försökt visa världen att de hade fel och jag hade rätt när jag gjorde det dumma valet för över två år sen. SÅKLART hade jag inte rätt. NI hade rätt. Men styrs man av känslor är det inte så enkelt att tänka rationellt.

Ni säger alltid att jag är stark. Tänk om det är tvärtom? Tänk om jag lurat mig själv bara?

Jag vet att jag förtjänar så mycket bättre än det destruktiva som varit, och jag vet att jag kommer hitta rätt nån dag. Ingen vill väl leva ensam? Just nu är det inte riktigt läge att inleda nåt nytt, man bör nog ta sig en liten funderare över vad som gick snett, innan man ger sig in i matchen igen. Men. Det finns en person som gör mig väldigt glad iallafall :)

Och som avslutning på detta inlägg: Mia! En vacker och trasig sång om kärlek, barn, separationer, smärta och STYGN.