Pappy Love
Sitter just nu och kikar på Let´s dance.Det är roligt måste jag säga, jag vill också dansa jive. Sonen har röstat på Danny, jag sitter och skäms. Pinsam jag var i söndags. Sonen somnade med huvudet i mitt knä. Ja nu alltså, inte i söndags.
Är lite trött, men jag tänkte att jag skulle skriva hejdå. Imorgon reser jag bort och jag skulle iofs kunna blogga från mobilen, MEN det tänker jag inte göra. Jag ska på minisemester och då kommer mobilen inte att användas. Kanske att jag eventuellt berättar om min resa när jag kommer hem. Kanskekanskekanske...
Fan också...var nåt mer jag skulle skriva, men nu har Jimmy surrat med mig så jag glömt bort. Joooo, nu kom jag på igen! Eller nästan...var nåt med att det är den 29 februari...aja...
På allas begäran: Pappy!
Lösningen
Drömmarna är tillbaka. Inatt var jag på bussterminalen och skulle hem till Timrå, då kommer det en stor, biffig pitbull flygandes mot mig! Han sätter tänderna i huvudet på mig och vägrar släppa. Inte var det nån som hjälpte mig att få bort jycken heller. Kan detta ha nåt samband med Pappy tro? Hur som helst så var ingen på min sida, i vanlig ordning. Busschauffören skulle minsann ha ombord hunden fast jag var rädd. Jag hade liksom inte så mycket att välja på- åka buss med hunden eller GÅ hem till Timrå (detta var ju naturligtvis den sista bussen också).
I nästa dröm var jag nån slags cykelproffs. Jag hade en svart racercykel med världens finesser på. Sladdade i gruset och hade mig. Folk sa till mig "Anki, tycker du verkligen att det är VÄRT att riskera livet?" SÅ snabbt cyklade jag:))
Nej jag vet inte om jag ska skriva så mycket mer nu, min bebis trängs med mig här i sängen, Och nu verkar hon vilja att mamma ska mysa med hennes lilla hand, för hon sträcker ut den mot mig *lycka*...
Förresten...var det nån som kollade in Pappy??
Statistikstrejk också...
Igår morse gjorde Jimmy och jag nåt fantastiskt (hahaha, trodde du att jag skulle skriva om sånt här??) Nej vi kollade på YouTube, och som vanligt när man kollar på nåt där fastnar man hur länge som helst. Man bara hittar mer och mer som man MÅSTE se. Ett enda trassel blir det. I allafall så skulle våran Prinsessa få se på Teletubbies. Men i vanlig ordning så har folk gjort egna klipp och allt är BARA TOK! Avsnittet hette "The Teletubbies meet Pappy". Och då undrar man ju vem Pappy är. Allt började som vanligt...ända tills Pappy kom och åt upp huvudet på tubbiesarna!!! Skulle lägga ut klippet här om jag inte tyckte det var så läskigt. Men kolla själv om du törs;) För spänningens skull avslöjar jag inte vad Pappy var för nåt.
Idag är det tvättstuga också *buhuuuuu*!!!!!
Allvarligt fel
...på min blogg. Fattar inte vad det är frågan om?? Nu har jag så mycket att berätta att jag nästan spricker!
annkristinhotmail.comasberg@ <-----detta var det VÄRSTA jag fått till. Inga felstavningar som HOTAMAIL (också vanligt), men ändå.
Igår hade jag en nära-döden-upplevelse! Hade fått brev från landstinget, och när jag slet upp kuvertet så hade jag en mindre lunta på 4 sidor i näven! 4 sidor är mycket när avsändaren är landstinget, vanligtvis är det 2. Därför betecknas det som lunta. (Ja alltid finns det nån som vill gnälla)
Hur som helst så var det en kallelse till Medicinkliniken och en massa instruktioner till vårdcentralen inför provtagningen. Sen det obligatoriska papperet med alla prover- kalium, natrium och blablabla. Eftersom jag vill ha stenkoll på vad som ska göras så lusläser jag alla såna papper. När jag kom till hematologin blev jag alldeles svettig! Blodstatus och celler. Huvva! Så min första tanke var: "jaha, jag har blodcancer..." Vad som bör tilläggas för oinvigda och glömska, är att jag ju gjorde ett MRSA-test för ett par veckor sen. Så jag tog alltså för givet att de upptäckt nåt otäckt. När jag sen läser det sista papperet är jag säker på att jag inte ska få uppleva min dotters ettårs-dag.
Ett axplock av frågorna:
*Kan du tvätta håret?
*Kan du komma i och ur sängen?
*Kan du skära kött? (NEJ, på riktigt. Hatar kött)
*Kan du lyfta ett fullt glas till munnen?
*Kan du gå ned för fem trappsteg?
*Kan du tvätta dig och torka dig överallt?
*Kan du öppna bildörrar?
*Kan du vrida på en vanlig vattenkran?
I vild panik ringde jag upp Medicinkliniken och hörde vad det var frågan om. Det visade sig att det gällde ett återbesök på Reumatologen, som jag besökte 2006. Puuuuuh!
Idag är jag glad att jag lever och är frisk. Bristen på pengar är en petitess när man planerat sin egen begravning. Hälsa är allt när man varit nära att dö (som jag faktiskt varit på riktigt, det är sant). Två gånger inom loppet av ett dygn dessutom.
Sen till en helt annan sak...varför ska det bara gnällas? Är så förbannat less på gnäll. Skriv en snäll, trevlig kommentar vettja! Okej, klanka ner på mig om jag skrivit nåt som retar upp dig. Det är det jag är ute efter om jag provocerar, men för fan! Kommentera även det som är positivt!
EMD- pinsamma mamman på skivsignering
Jag gör sällan bort mig, och när jag väl gör det är det bara roligt. Jag brukar själv tycka att det är fantastiskt skoj. Men inte idag.
Jag skulle överraska sonen med att åka till Careta där EMD skulle uppträda och signera singlar, eftersom han varit så snäll och go i helgen. Så där står vi och väntar och väntar. De verkar tro att de är världsstjärnor och kan komma hur sent som helst, vilket de också kunde. Vi väntade ju. I över en halvtimme.
Hur som helst så sjöng de sina låtar och sen sin gemensamma "hit", (Bryan Adams gamla dänga från -93). Efter det så var det dags för signering. Sonen ville naturligtvis ha en skiva. Så där stod vi i kön och till slut, efter många om och men (sonen var blyg och vågade inte riktigt träffa dem) så stod vi där framför Sveriges tre hetaste killar just nu. Och vad händer. Jo jag som måste blivit tillfälligt sinnesförvirrad, för där står jag med gapande mun och stammar fram "öööh, vart får man skivorna ifrån?" Jo dem köpte man minsann INNAN, dvs nedanför scenen.
Pinsamt, pinsamt. Inte för att JAG tycker att de är särskilt vackra, men de har nog själv satt sig på en piedestal.
Tänk dig själv Anne! Att stå där framför SNYGG-ERIK!
Jag sa naturligtvis till sonen att vi kunde gå upp igen, men han var nöjd ändå. Hade ju fått träffa dem och prata med dem. Till och med high-fajvat (medvetet stavfel, lika bra att nämna det) med Danny.
Så vi åkte hem. Sonen undrade om jag kunde skriva dit deras namn med skrivstil. Han fattade nog inte riktigt poängen med autografer *tur för mig*...
www.emdartist.se
Otto-lina
Gårdagen var trevlig, mycket kakor och tårta. Och va trevligt det är när folk tar med sig kakor till kalaset. Som att ta med sig tårta till kalaset ungefär. Undra varför de tar med sig kakor egentligen? Kan det bero på att man bara får köpkakor hos oss? Fast det gör inget, kakorna är inte viktigast, framkom det på kalaset. Det är TÅRTAN, och den var minsann hemgjord!
Jimmys present från mig och barnen var nåt som jag också vill ha: 
Ja, fast det stod naturligtvis inte Otto på smycket. Min Prinsessa heter inte Otto. Så nu ska jag beställa till mig själv, med båda barnens namn. Dyrt blir det, men det är inte billigt att ha många barn:)
Protest
Igår protesterade min blogg. Jag skrev och skrev och publicerade och publicerade, men inget blev kvar...Gör ett nytt försök idag.
Idag fyller Jimmy år, vilket innebär att det blir kalas ikväll. Nice. Vi har stått halva dan på Konsum och tjafsat om vad vi ska göra för tårta. Vanlig gräddtårta ville jag, marängtårta ville han. Så eftersom det är hans födelsedag så fick jag som jag ville.
Har även hunnit varit till Mamma idag. Var ett tag sen jag var där, så det var dags att tända lite ljus och så.
Det känns lättare för varje gång jag är där. Går inte därifrån med gråten i halsen och tårar i ögonen längre.
Kan ha att göra med mina besök hos kuratorn, där jag förresten var igår. Bara en inbokad session kvar nu *skönt*. Fast hon lär dock vilja behålla mig, hon vill veta om det är mycket som trollar för mig (joooo hos kuratorn heter det TROLLAR, inte spökar). Fast jag känner mig nöjd nu, jag har kommit lååångt tack vare henne.
När jag tänker på Mamma så tänker jag glada, varma tankar.
Allt det som var förut, med vakna nätter fulla av grubblerier, är borta. All bitterhet och sorg över hennes sista tid i livet och tiden efter är också borta. Men tro mig. Jag kommer varken glömma eller förlåta det de gjorde. Aldrig.
Nej nu är det väl dags att göra iordning tårtan. Eller så går jag och lägger mig.
*over and out*
HUNGRIG!!!!
Besvikelsen är stor. Där satt vi vid middagsbordet. Jimmy hade gjort pannkakor. Jag vet att tanken bakom var god, men SNÄLLA, kan vi aldrig mer släppa in en påse dinkelmjöl i vårt hem!?
Hur som helst så hade han gjort dinkelmjölspannkakor för att skona min mage så gott det går. Till denna delikatess serverades det låglaktos mjölk. Snacka om misär. Jag antar att magen älskade det, men inte smaklökarna.
Nu är stackarn på kina och handlar stekt ris med räkor till mig.
Te, minibebis, Birsta och grafitti.
Igår fick Maria sin bebis iaf. Planerat snitt för bebis hade lilla rumpan neråt och ville inte vända sig. Bebis vägde bara 2115 gram och var 43.5 cm lång (kort). Och det bästa av allt- det var en flickbebis! Efter två grabbar förtjänar de verkligen en söt liten tjej:) Jag är så glad för deras skull.
Idag har jag och Jimmy (pappaledig på onsdagar) varit på Birsta för att kolla på säng...FAN va dyrt det är! Vad är det som kostar egentligen?
Och så nåt roligt som sonen sa igår...
Han: Jag ska gå på grafittiskola när jag blir stor.
Jag: Jasså? Va kul. Vart ligger den skolan då?
Han (på svenska med brytning): Den ligger där man bryter, bruden!
Så det är väl bara att konstatera att jag bor med TVÅ invandrare. En som gillar knarkkulturen (ja han knarkar ju inte, tro för all del inte det!) och en som gillar grafittikulturen.
Och dagens bästa- BEBIS DRACK VATTEN UR NAPPFLASKAN FÖRUT!!!
Idag
...har vi haft besök av Ullis och Eddie, kusinerna har så roligt ihop och det är kul att se:) De grejar och donar med sina Nintendo DS-spel. Kopplar ihop och pysslar på.
Ullis-Gullis då! Hon hade köpt en bedårande jeanskjol till Prinsessan. *Jaaaaa, jag vet! Man KAN INTE låta bli att handla när man ser alla söta kläder!!!* Tack så hemskt mycket för kjolen, som var lite stor i midjan (tro det eller ej!) men det växer hon snart i.
Det är iallafall beundransvärt att du går och köper kläder till MITT barn när du har det så jobbigt själv som ensamstående 2 barnsmor. Du har advokatkostnader, återbetalning på bostadsbidrag, en halvraserad bil och MASSOR med andra utgifter...ändå tar du dig råd att skämma bort Prinsessan. Det är fint gjort måste jag säga.
*over and out*
Igår
Summering av gårdagen:
Till skillnad från alla andra bloggare så tänker jag inte beröra melodifestivalen så ingående. Har liksom inte så mycket att säga. Samtalsämnet är väl kebabpizzan, kan bara konstatera att min 4 månader gamla dotter tokgillade den!
Sen så bytte vi lite fort ut Kristian Luuk, med sin enormt tråkiga och bittra stil, mot MONOPOL. Det är grejer det. Monopol och Bob Marley. Ja Bob Marley hade jag ärligt kunnat vara utan, men Jimmy är ju en vit neger så ibland måste man stå ut med vissa saker för husfriden. Hur som helst så hade varken jag eller Jimmy spelat monopol på väldigt många år, så spelproffset Anne utklassade oss totalt. Jag trodde att jag skulle vinna, men använde helt fel taktik! Girig som man är så vill man bara ha och ha och ha. Så jag shoppade loss rejält så fort jag fick chansen, vilket resulterade i att jag satt med en massa spridda gator och en stackars 400-lapp. Anne, experten, höll hårt i sina pengar och TJOFFTJOFF så hade hon helt plötsligt genom sin väl genomtänkta plan, smällt upp hus och hotell! Hon var helt enkelt smartare än oss. Jimmy anklagade henne hela tiden för att plocka pengar från banken och lägga i sin hög...haha, ja vad vet man?;)
Hur som helst så slutade allt med att Jimmy kom sist, jag råkade hamna i hennes kvarter med hotellen och skulle pröjsa 23 000 eller nån sån fantasisumma...gick ju inte, så jag fick inteckna mina gator. Var bara att inse att hon var bättre. Skulle jag haft nån chans skulle vi ha fått suttit hela natten. Hon lämnade dock kvar spelet, med orden "ha kvar det här ni, så kan ni öva till nästa gång"...*tackartackar*
30 days of night
Men nu har jag alltså erkänt för mig själv att jag nog är lite för fjantig för att se såna filmer. Alltså, det har inget med blod-slafsandet eller uppsprättandet av strupar att göra. Sånt gillar jag. Det som är så fruktansvärt är när man vet att det kommer hända nåt snart, men man vet inte när. Så nu tycker Jimmy att jag ska se på Disney-filmer.
Ja. Kanske har han rätt.
Monopol
Man blir väldigt rastlös när man har sjuka barn hemma. Det är inte direkt läge att gå hemifrån på en långpromenad eller så.
Imorgon ska vi spela MONOPOL i allafall, det ska bli jätteroligt! Synd bara att min bebis inte vill äta ur flaskan, för då hade mamman kunnat ta sig en liten Bailey´s (som snälla Ullis köpte för snart ett halvår sen!) Lär väl få amma Prinsessan tills hon är fjorton! 
eller varför inte
Tack
Jag är (var) totalt ointresserad av de där figurerna, men nu vet jag i stort sett allt om dem. Jag vet att de onda har röda svärd och de andra blå svärd. Jag vet hur det gick till när Anakin blev Darth Vader. Jag vet allt om Kejsaren, Luke, Obi, Leia, Stormtruppen...ja det mesta. Min lilla vän sitter på sitt rum och plöjer film efter film....PÅ ENGELSKA! Han förstår inte ens vad de säger, ändå vet han allt.
Han lever helt enkelt Star Wars med TV-spel, filmer och lek. Som en liten bonus har han fått låna Darth Vader mask (med ljud och allt) och svärd av Alexander Grönberg. Ni är så snälla där på andra sidan berget:))
Tror bestämt att jag måste ta en helg och se de där filmerna.
Elakingen Darth Vader med Stormtrupperna i hasorna.
Hjärtan
Alla hjärtans dag är en trevlig dag. Man får åter chansen att göra nära och kära lite glada i vintermörkret.
Visst, det är ett dumt påhitt av alla köpmän, det håller jag kanske med om. Men är det inte underbart att få ge lite extra uppskattning till de man älskar? Kärlek kan man väl ändå inte få för mycket av? Och det är knappast nåt man ska snåla med.
Idag är det dock lite tråkigt, sonen har nästan 40 graders feber:( Då gör det ont i mammas hjärta.
??
A: Jag skulle vilja göra om i köket, skulle vilja ha spisen i väggen.
A-H: I väggen? Hur tänkte du då?
A: Jamen du vet...inbyggd...
(Jag tar upp IKEA-reklamen och visar en bild på ett kök)
A-H: Jahaaaaa, du menar UGNEN!
A: Ja precis, sa jag inte det?:)
Film??
Ingen vill titta på Sweeny Todd med mig:( Jimmy verkar hata Tim Burton, Johnny Depp(♥) och Helena Bonham Carter. Lite ledsen blir jag ju...vill inte se på film ensam och inte heller med nån som bara gnäller och inte förstår det vackra. Nån annan som vill se den filmen? Kom och håll mig sällskap för faan!
Vill ha!---------->
-8
*over and out*
Vår vän
När våra söner sover på kvällen, smyger vi in på deras rum och sakta, sakta lirkar vi Nintendo DS:n ur deras små händer. Sen skyndar vi oss in på våra egna rum, bäddar ner oss i sängen och startar spelet. Han är inte så dum den där italienske rörmokaren.
Osjälvisk
Idag skulle min son få följa med dig på bio, hur många tar med sig sina egna två barn PLUS två barn som tillhör kompisar? Och dessutom skulle du bjuda dem, du som knappt klarar av att leva själv. Det är godhet, omtänksamhet och vänskap. Tack för att du finns i mitt liv! :)
*over and out*
Angående cirkusen
Mascara, nej tack!
Pust o suck. Kuratorn idag. Betyder att det blir en mascaralös dag, kan inte komma ut därifrån och se ut som en tvättbjörn. Hon LÄR ju trycka på rätt knappar idag med, så jag börjar tjuta. Får se hur det går idag, blir det så där jobbigt med lång tystnad när hon bara väntar på att jag ska bryta ihop, så går jag inte dit mer!
*over and out*
Tvätträdd
Läskigt att vara i tvättstugan på kvällstid. Särskilt när man, som jag, lider av tvångstankar (även här).
Jag är absolut 100% säker på att det ska hänga nån i torkrummet när jag öppnar dörren!
Men jag är tuff, låtsas att jag inte alls är rädd och tvättar på. Sen så har vår förening världens bästa tvättstuga. ren och fräsch, med massor av stora fönster *viktiga saker för flickor*.
Men det spökar där på riktigt. Nån sköt skallen av sig.
*over and out*
Helt craaaazy
Ja, det blev om jag förutspådde. Blev ett lååångt besök på vårdcentralen.
Kom dit 13, fick komma in på lab rätt snabbt för mitt MRSA-prov. Hur mysigt var det att bli pillad i näsan med nåt som såg ut som en ståltråd...? Kittlades rätt rejält. När det sen var dags för svalg-provet, hade sköterskan kunna fått hela mitt maginnehåll på sig. Jag som knappt kan borsta tänderna längst in, höll på att DÖ när hon sa att hon nog måste göra om det. Till slut så var det dags för PERINEUMS-provet, det omtalade. Säger inget mer om det. Ja sen så stack hon mig i fingret också...HATAR det!!! Blodvärdet var dock bra:))
Sen hade ju min onda mage en egen tid 13.45. Fick vänta tills 14.10 innan doktorn kom och ropade upp mig. Först in på hans rum och förklara symtomen, sen till lab (igen) för att lämna urinprov (han trodde väl att jag var gravid misstänker jag). När man lämnar urinet i den där lilla luckan i väggen, så plingar det till när man öppnat den lilla dörren. Detta för att personalen på andra sidan ska veta att man lämnat nåt. Jag som tydligen lider av tvångstankar var NATURLIGTVIS tvungen att öppna luckan INNAN jag kissat i muggen. Så då blev hon lite lurad när hon öppnade luckan och det var tomt...hahahahaaaa....
Efter urin-provet skulle jag vänta utanför hans rum igen, men då kommer sköterskan från lab och säger att jag skulle ta en snabb sänka också. WTF!!! Jag hade ju nyss blivit stucken i fingret!!! Snacka om maximal otur, 2 gånger på en och samma dag.
Efter det tillbaka till väntrummet, sen in och doktorn klämde på magen.
Sen ut i korridoren igen för att vänta på gynundersökning...
In i nästa undersökningsrum, av med kläderna, på med kläderna, ut i korridoren, in till doktorn igen...ja sådär höll det på tills han slutligen kom fram till att jag inte led av nåt allvarligt.
Sen så satte jag tanten i receptionen i arbete, hon såg ut att ha så lite att göra så hon fick sammanställa ett högkostnadskort åt mig. Fick rota igenom datorn och kolla alla mina besök sen i somras. Stackarn...de hade ju bytt datasystem så det var lite besvärligt. Men det var snällt iallafall.
*over and out*
Magont, babysång och byrån
Hur som helst...uppdatering av mitt EXTREMT intressanta liv:
* Magont (ska till vårdcentralen imorgon)
* Babysång (garanterat veckans höjdpunkt!)
* Telefonkö(er)
* Besök hos Nina
* Regn och åter regn
Jättespännande va?
Var ju som sagt på babysång igår morse...9.30, det ni! Om du ser nån som raglar runt på byn och ser ut som en zombie på tisdagmorgnar så är det bara jag:) Men jag skiter i tröttheten!!! Babysång är kanske det mest givande jag nånsin varit på. Mysiga duntäcken, tända ljus, trumma, gitarr och MIN BEBIS! Skulle LÄTT kliva upp klockan 4 bara för att få se hennes lycka när vi är där. *Längtar till nästa tisdag*
Sen så har jag ont i magen, antar att det är äggstocksinflammation, men det tror minsann INTE sköterskan på VC. För då MÅSTE MAN HA FEBER! Öh...jaha, vi säger väl så då...Ska iallafall till läkaren imorgon, och så är det ju dags för PERINEUMSPROVET. Och blodvärdet. Så jag skulle tippa på att jag är hemma nån gång efter 21 imorgon ifall ni vill hälsa på, ringa eller ha med mig på krogen.
Idag har jag varit hos Nina och druckit te, fått barnkläder och surrat. Skönt att slippa sina egna väggar ett tag. Särskilt eftersom hennes väggar var nytapetserade:) Bebis tyckte om fondväggen i köket:)
Nej, men så mycket mer har jag väl inte att tillägga...JO FÖRRESTEN! Drömmen i natt. Rasade ner från en hög, hög BYRÅ. Blev bara mos av mig:/
*over and out* ;)
22 augusti
Klockan 7 på morgonen ringer min mobil. Vem är det som ringer från dolt nummer den tiden?
"Hej, jag ringer från avdelning 14B. Jag vill meddela att din Mamma nu har somnat in."
Jag blev tillsagd att komma in under dagen om jag ville titta på henne.
Jag gick ner till köket och satte mig vid bordet och bara stirrade ut i skogen. Mobilen framför mig på bordet. Vem ska jag ringa??
Tomhet.
Nu är hon borta på riktigt. Hur sörjer man? Jag hade bearbetat all sorg medans hon levde. Fast för mig hade hon ändå varit död länge. Det var inte min Mamma som låg som en liten fågelunge på sjukhuset. Min Mamma var full av liv, glad. Hon lagade alltid mat och hade det fint och städat hemma. Min Mamma älskade att vara på Birsta.
Men jag lyckades till slut ringa till alla berörda. 10.30 skulle vi mötas i garaget på sjukhuset.
Jag, Jimmy, min pappa, min ena bror och hans flickvän tog hissen upp tillsammans under tystnad. På hennes rum hängde en skylt "anhöriga, säg till personalen innan ni går in". Så vi sa till. En i personalen visade oss in.
Där ligger hon i sin säng. Ögonen öppna och munnen öppen. Bara stirrar rätt ut i tomma intet. Så fridfull. Äntligen har hon fått ro. Ingen smärta plågar henne längre. Hon hade somnat in 6.55 efter en lång och smärtfylld natt. Extra morfin hade hon fått.
Där ligger hon nu med spetstäcket på sig, händerna knäppta och en ros i dem.
Jag bryter ihop och bara gråter, det är jag inte ensam om. Tittar på henne en stund sen går jag.
Jag går med vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat för henne.
Sista veckan
Samtalet kom från avdelningen. Mamma hade långa andningsuppehåll, så de hade haft vak på henne under natten. De tyckte att jag skulle försöka komma in så fort som möjligt. Jag, Jimmy och Anita spenderade hela tisdagen där på hennes rum. Känslan går inte att beskriva. Vi satt knäpptysta långa stunder och bara lyssnade. Lyssnade på hennes andning, skulle hon ta ett till andetag? Jag önskade för varje uppehåll att det skulle vara det sista. Jag ville få slut på hennes lidande. Jag ville få slut på mitt lidande och börja med det riktiga sorgearbetet.
Men Mamma gav minsann inte upp så lätt. Jag har mina misstankar om vad det var som höll henne kvar...bebisen i min mage. Hon ville verkligen träffa sitt ofödda barnbarn.
Jag satt och höll Mamma i handen, klappade henne i pannan och över håret, som var alldeles vildvuxet. Jag fuktade hennes läppar med blöta bomullspinnar. Jag sa till henne att jag älskade henne (för första gången), jag sa också att jag förlät henne för allt som varit. Jag vet inte om hon hörde mig, men jag antar att hon gjorde det.
Vid 22-tiden åkte vi hem, personalen tyckte att andningen hade stabiliserat sig så det var ingen fara längre.
När jag och Anita två dagar senare hälsade på hade hon börjat se och höra konstiga saker. En del av döden, fick vi förklarat för oss. Hon skrattade, och vi skämtade bara bort sakerna hon såg på väggarna.
Måndagen den 20 augusti var jag, Anita och Lisa till Mamma på kvällen. Hon sa för första gången till mig "Anki, jag vill inte leva längre". Snacka om att känna sig hjälplös. Under alla dessa månader hade hon inte klagat en enda gång. Vi satt hos henne en stund, innan jag gick sa jag "vi ses snart igen Mamma", och kramade henne.
Hon var så liten, som en liten fågelunge. Vägde ca 23 kilo. Skelettet syntes och ögonen stod rätt ut. Ja jag behöver kanske inte förklara, 23 kilo säger väl allt...
Tiden på sjukhuset
Mamma var iallafall med på min sons 7års-dag i början på juni. Hon var jättetrött, låg mest på soffan och vilade. Måndagen efter gatufesten, i mitten på juli, åkte Anita in med henne på onkologen. Anita, hennes bästa vän, fick nästan bära henne till avdelningen. Hon var helt kraftlös.
När jag dagen efter inskrivningen kom och hälsade på hade hon nyss vägt sig...29 kilo om jag minns rätt. Hon fick näringsdropp, men det hjälpte föga kan jag säga.
I slutet på juli fick jag ett samtal från en helt underbar läkare, Paulina, som tänkte berätta för mig lite om situationen. Jag glömmer aldrig orden "sjukdomen är utom kontroll". Det var väntat, men kom ändå som en chock. Jag la mig på sängen och bara grät, min sambo sa inget, han bara låg och höll om mig. Vad fanns det egentligen att säga? Hur skulle jag hantera detta? Hur skulle jag kunna prata med Mamma utan att bryta ihop? Hur skulle jag kunna titta på henne? Nästa gång jag hälsade på henne på sjukhuset fick jag verkligen skärpa till mig ordentligt
, men jag lyckades iallafall. Skulle jag bryta ihop där skulle hon bara må värre. Var bara att bita ihop.
Jag och Jimmy hälsade på henne så ofta vi kunde. Vi var där korta stunder eftersom hon mest bara sov. När vi kom så ville hon alltid åka rullstolen ut till balkongen, inte så mycket för att röka tror jag. Det behovet var nog inte så stort längre. Hon brukade sitta där i rullstolen och blunda, njöt förmodligen av solens värmande strålar. Vi satt där med henne långa stunder och var bara tysta.
Jag önskar att jag kunde tacka personalen på avdelningen för allt de gjorde för Mamma under tiden hon var där, men ett TACK räcker inte. De var änglar.
Så en dag i mitten av augusti får jag ett samtal...
Beskedet
För ganska precis ett år sen trodde Mamma att hon drabbats av en kraftigare lunginflammation, jag visste lite bättre så jag sa åt henne att stå på sig hos läkaren. Eftersom hon ca 2 år tidigare hade opererat bort ca 20 cm av matstrupen pga cancer, så fick hon ganska fort en tid på lungröntgen. Det visade inget.
Magnetröntgen-visade inget.
Slutligen skiktröntgen-visade att cancern kommit tillbaka, men satt sig på andra delar av kroppen. Bl a ryggkotorna.
Lilla Mamma kämpar på med strålbehandling, som inleds i april. Tog väldigt hårt på hennes återstående krafter. Hon var pytteliten redan innan sjukdomen kom tillbaka, så att sluta äta nästan helt gjorde inte under för vikten.
De ville att hon skulle få cellgifter också eftersom strålningen inte gav önskat resultat. Men för att få cellgifter måste hon gå upp i vikt, annars skulle kroppen inte klara av det.
Ungefär samtidigt som hon fick beskedet om cancern, berättade jag för henne att hon skulle bli mormor igen. Hon blev jätteglad såklart!
Min Mamma har alltid varit en kämpe i mina ögon, och så även nu. Jag såg på henne vilka fruktansvärda smärtor hon upplevde, men hon klagade inte. Kanske ville hon inte belasta mig med sin sjukdom.
Hon fick mat utkört av hemtjänsten och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne med bl a diskning, städning och tvätt. Matlådorna hon fick förblev i stort sett orörda, hon åt bara lite välling eller Varma Koppen i bästa fall. Hon kunde också peta i sig lite näringsdryck som hon fått av dietisten.
Jag kunde bara stå och se på, har aldrig känt mig så maktlös nån gång i hela mitt liv. Mammas morfindoser höjdes för varje vecka, och för varje höjning kände hon sig lite bättre. Då fick man såklart upp hoppet, men det berodde ju enbart på medicinen. Alla tankar man hade var så diffusa, skulle hon överleva?
SMS felskrivningar
Ganska lustigt egentligen...snacka om att tappa tron på sin egen förmåga att kunna lyckas skriva ett sms med alkohol i kroppen.
Men jag har lyckats med rätt roliga saker i nykter tillstånd också.
*Jag vill ha GUD men får nöja mig med JUDEN. (Jag vill ha hud men får nöja mig med kudden)
Tur att jag aldrig fick iväg det messet, personen det var ämnat för skulle nog börja fundera.
Sen så har vi ju Ullis klassiker:
*Jag tror SADDAM smitit med i packningen! (Paddan skulle det vara. En sk lyckopadda som hade motsatt effekt)
Det roligaste av allt var att det var så tidsrätt. De hade just hittat på Saddam och satt honom i finkan.
Nej, nu får det vara bra.
R.I.P Garbo
Fick ett telefonsamtal imorse, min bortadopterade förstfödda låtsasdotter skulle nog på avlivning. Och nu fick jag ett sms om att hon precis lämnats av hos veterinären. Hon har inte bott hos mig sen i somras pga sambons astma och allergi, men det känns ändå lite konstigt. Hon var min sons 6års-present, han var så glad över henne. Sen började eländet att BITAS. I somras fick hon iallafall flytta till Ann-Helen*tack för att du tog hand om henne*, det var bättre än att avliva ett friskt djur, och sen kunde ju sonen hälsa på henne om han kände för det.
Förresten...alla kanske inte visste om det, men Barbro hette ursprungligen Garbo.
Idag är det babycafé igen. Återkommer.
Vrål-riv-klös
Cirkus om 6 dagar!
Såg igår att det åter är dags för den årliga cirkusen- melodifestivalen. I år ska jag fan försöka att inte se på den där skiten! Jag lär ju inte lyckas, men ändå...Då sitter man där på lördagkväll, har skittråkigt för det är inget på tv på NÅN kanal eftersom det är cirkus på SVT. Alla filmer (som visserligen inte är nåt att se, för de har man redan sett 40 gånger) börjar inte förrän cirkusen är slut. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag år efter år ser på det där! Jag tycker inte ens OM musiken ju!!! Men jag har mina misstankar om varför...jag som är mer eller mindre skvallertokig, vill helst inte missa nåt. Tänk om jag står där på söndagen och inte fattar vad löpsedeln handlar om! Eller låten som jag hör på radion (som jag inte lyssnar på!), tänk om jag inte vet vem som skrivit text, musik och framför den! Nej i år ska jag verkligen göra mitt bästa, för jag mår inte bra av att se på det där. Får obehagskänslor i hela kroppen och mår illa.
Om jag känner mig själv rätt så slår jag på SVT 1 minut innan cirkusen börjar...
Mina fingrar!!!!
I natt skulle de skära fingrarna va mig! *Ajajaj* Inte så trevligt...Var i en husvagn och blev tillsagd att jag skulle sträcka ut händerna genom fönstret. Men det var nån annan före mig, så jag fick ju se hur eländet gick till. Med armarna utsträckta i luften skulle de alltså använda en förskärare och kapa några fingrar på stackaren! Det sprutade blod kan jag säga!!! Och inte är det så jävla lätt att få av dem med en kniv...lyckas man inte första gången är det bara att karva vidare. *Ont* Men så blev det i allafall min tur, och jag tänkte att det nog vore bättre om man använde en yxa, då skulle man garanterat lyckas på första försöket. Precis när de höjer kniven och ska amputera mig SÅ VAKNAR JAG! Snacka om att vakna i rättan tid!
Inte bara jag som drömmer konstigheter, svärmor hade drömt att en DINOSAURIE åt på henne i natt! Varför drömmer man nåt sånt??
Det var nog allt för den här gången.
Fullgubbar, knarkare och mördare
Gjorde läsläxan med min son igår...det handlade om Mille som tänkte gå hem mitt i natten, men han var lite rädd för fullgubbar, knarkare och mördare. Visst, det är väl rätt pedagogiskt att berätta för barnen om dessa tre kategorier människor. Men inte i ettan!!!!
I natt har jag inte drömt om invandrargäng, men nu verkar ett nytt drömämne satt sig i skallen på mig! Spöken!
Har haft det skitjobbigt i natt på hotellet som jag jobbade på, var små barnspöken överallt. Orkar in gå in på några detaljer, men jag kan ju säga så här i allafall...barnspöken är inte så snälla som man kanske kan tro.
Nu till dagens bakslag. En jättefin avslutning på veckan måste jag säga. Elräkningshelvetet på 1922:-!!!!!
Så nu blir det värmeljus, vatten och hårdbröd ett tag framöver. Det är ju som sagt payback-time på CSN också nästa månad, snacka om misär. Enda trösten i allt är väl att man är frisk och har en underbar familj. Får försöka tänka positivt så kanske det går bättre. Det finns alltid lösningar på problemen.
