LogLady

 

Kollade på Solsidan i söndags. Varför jag ens kollar på det programmet är ett mysterium i sig, då jag är totalt humorbefriad och sällan uppskattar normala människors "humor". I söndags handlade det om barns aktiviteter, och de drev med överklassens panik över att ha barnen i så många sporter som möjligt. Hoppas många fick sig en tankeställare och sansar sig. Det ska ju vara så flott att ha barnen i många sporter, men det som egentligen händer är att de stressar sönder sig. 

 

Tänk att en del barn har aktiviteter i stort sett varje dag. Det skeva i kråksången är att föräldrarna tror att de är snälla med sina barn...? Det sätts sån enorm press på barnen, inte nog med att de ska gå i skola och få fina betyg. Det är läxor och prov, som bara det tar enormt mycket energi och tid. Barn måste få vara barn så länge som möjligt, inte bli sönderstressade av träningstider och få blödande magssår innan de ens kommit ifrån skolans värld. 

 

Sen finns det ju såklart föräldrar som lever aktiva liv själv och på så sätt involverar barnen, men då är det ju mer en livsstil och inte ett måste. Men att t ex lära en 2-åring att åka skridskor, slalom och dansa balett, nja...det kallar jag aktivitetspanik. Låt det ta den tid det tar. 

 

/lagom är bäst

 

Satt och funderade lite över varför "folk" klankar ner på andra människor hela tiden. Bitterhet eller överlägsenhet är de saker jag kom fram till är anledningen. Varför kan man inte bara glädjas över saker som händer andra människor, utan istället bara hitta fel? 

 

Det finns många bitterf***or här i världen. Blev livet inte som du tänkt? Folk sitter dagligen och gnäller över väder, värdelösa tv-tablåer och andra petitesser, istället för att göra nåt åt det som man KAN förändra. Nä, fy fan, den dagen jag drabbas av bitterhet får ni skjuta mig. 

 

Sen finns det en hel del överlägsna människor, ja det är vad de tror. Sopråttor som tror att de är nåt mer än nån annan. De är nog de värsta. Dessa fasader. 

 

Jag är så glad över min lilla (?) familj på sex personer, en hund och en råtta. Och jag är så otroligt tacksam över de få personer som varken har dömt eller sagt ett ont ord om det som varit. Nu har vi levt mer svennebanan-liv än vad de flesta av er gjort, i snart ett år. Inte ett bråk! Vardagstjafs, visst. Livet har blivit väldigt mycket annorlunda på det här året. För min del är det väl kanske inte så stor förändring, men Henke lever ett helt annat liv med arbete osv. Och depressionen är förhoppningsvis bortblåst föralltid! 

 

Barnen då? Helt otroligt vilka underbara ungar vi har. De har vuxit ihop och tar hand om varandra. De kommer bra överens och alla har hittat sina roller och sin trygghet i allt. Att dessutom få höra av den andra mamman att barnen har det jättebra här, och att hon ser och känner att de är trygga, det är fantastiskt! 

 

Så för att komma tillbaka till handlingen...skulle JAG döma ut t ex en ensamstående mamma/pappa bara för att JAG tycker att barn ska ha två föräldrar (biologiska eller ej) i sitt hem? Bara för att JAG vill att MINA barn ska ha en stor familj, har jag då rätt att klanka ner på nån annan som gjort ett annat val? Knappast. Alla väljer olika vägar i livet, och ingen har rätt att döma nån annans val.