Allt ont kommer inte från...
...MIG! (Även fast det kan vara svårt att tro.)
Trevlig morgon, med trevliga rutiner. Vaknar av Dockan som river mig i håret, på med barn-tv, förbereda kaffe, klä på sig, ut med hunden, in och hälla upp kaffe.
Då, mitt i allt kaffesuktande, kommer hon inspringandes i köket och är helt hysterisk. BLOOOOOOOOD! Skriker hon.
Och det är här som Jimmys dåliga gener sätter in.
Hon ser ut som att hon kommer direkt från Carries grisblodsfest. På riktigt. Hur kan en sån liten söt näsa blöda så mycket? Det är blod överallt- på hennes kläder, i hennes hår, på hennes tänder, på golv, väggar, möbler, på mig. Lägger ner henne på mattan i hallen och försöker få henne lugn, berättar att det inte är farligt osv. Men paniken över allt blod får henne ju såklart att gråta, och vad händer då? Jo, mer blod.
Till slut lugnade hon sig, och jag bar henne till soffan. Nu är hennes blodflöde lika lugnt som i en guldfiskskål utan fiskar.
Som sagt...varför ärver man dåliga saker? Kan man inte bara få ärva det bra? Jimmy blödde också mycket näsblod som barn, jag visste väl att det var nån krusidull med den avelshingsten :)
Ikväll blir det Selånger! Hoppas vädret håller i sig. Det blir en massa karusellåkning och okynnes-shopping. Strumpor! Får inte glömma strumpor. Och brända mandlar. Och hundkläder ;) Och så hade Kim visst lagt in en liten beställning också.
Kommentarer
Trackback
