Magsår

 
Kollade på Solsidan i söndags. Varför jag ens kollar på det programmet är ett mysterium i sig, då jag är totalt humorbefriad och sällan uppskattar normala människors "humor". I söndags handlade det om barns aktiviteter, och de drev med överklassens panik över att ha barnen i så många sporter som möjligt. Hoppas många fick sig en tankeställare och sansar sig. Det ska ju vara så flott att ha barnen i många sporter, men det som egentligen händer är att de stressar sönder sig. 
 
Tänk att en del barn har aktiviteter i stort sett varje dag. Det skeva i kråksången är att föräldrarna tror att de är snälla med sina barn...? Det sätts sån enorm press på barnen, inte nog med att de ska gå i skola och få fina betyg. Det är läxor och prov, som bara det tar enormt mycket energi och tid. Barn måste få vara barn så länge som möjligt, inte bli sönderstressade av träningstider och få blödande magssår innan de ens kommit ifrån skolans värld. 
 
Sen finns det ju såklart föräldrar som lever aktiva liv själv och på så sätt involverar barnen, men då är det ju mer en livsstil och inte ett måste. Men att t ex lära en 2-åring att åka skridskor, slalom och dansa balett, nja...det kallar jag aktivitetspanik. Låt det ta den tid det tar. 
 
/lagom är bäst

En orange lapp för att påminna.

 
Oj, nu var det lite längesen sist, va? Tänkte dela med mig av nåt roligt!
 
Min son är ju en favorit bland flickorna- de gråter över honom och en tjej har t om hotat med självmord för att han inte var kär i henne. Han verkar dock ha lagt kärleken på hyllan ett tag. Bra idé om ni frågar mig. Om han har ett förhållande ska alla bara förstöra för honom och snacka skit och hitta på lögner osv. Tjejer såklart.
 
Iallafall. Idag hade det hänt nåt roligt på skolan. Tjejerna i klassen bråkar om honom, och till slut pratade han med sin lärare. Hon kom på den briljanta idén att de fem tjejerna som tjafsade skulle få skriva ett meddelande på orange papper och sätta fast på bänken så att de skulle bli påmind. På lapparna stod det:
 
Kim vill inte vara ihop med mig.

Sommaren i bilder


Blodig indian i kanoten

 
Lördagen började så bra, vi gick och köpte öl sen åkte vi till Leif i Stavre. Redan nu förstår ni säkert vad det var som gick fel. Vi åkte upp till Ljustorp där vi skulle börja paddla. Jag borde hållt mig till planerna, och till min kanotpartner- Henke, då hade det som sedan hände garanterat inte inträffat.
 
Ölen ja. Man blir ju kissnödig som f-n av öl. Såhär i efterhand borde jag druckit starksprit. Hela paddelturen tog ca 4-5 timmar, och jag skojar inte om jag säger att jag kissade 30 gånger. Hursom helst, Ann-Helen och Henke bytte kanot, och det var då strulet började. Jag skulle kliva ur en kanot som fortsätter röra sig nedåt i ån, var ca 20 cm vatten på det stället, och vad händer? På nåt sätt får jag bara med mig ena foten ur kanoten, ramlar rätt ner med huvudet i sanden under vattnet. Kliver upp och har sand och hår i hela ansiktet. Ja, hela jag var sandig och dyngsur. Ann-Helen följer med strömmen och skriker och tjuter av skratt! Det var ju roligt. Tills...
 
...Ann-Helen efter många om och men, kommer och ska hämta upp mig igen. och av nån anledning kliver ur kanoten. Vid det här läget hade jag satt mig och hade min paddel fint lagd över benen med resten av paddeln på backen. Hon kliver på delen som ligger i sanden, den far med full fart upp och klappar till mig. Över käften. Jag blödde som en tok ur munnen och var helt säker på att hon slagit ut mina tänder. Vi började paddla ikapp grabbarna som var en bit längre ner, jag skrattade och grinade om vartannat, fy f-n va ont det gjorde.
 
Vid det läget kanske vi skulle bytt tillbaka partner.
 
Oj, det ligger ett träd över hela ån, vi måste under det. Jag lutar mig bakåt (som jag blivit tillsagd) och vips! så tippar vi! Så det blev en liten jakt på flytande kläder osv. (Ölen var fastankrad i kanoten.)
 
Vid det laget hade vi ungefär hälften kvar, och jag frös som tusan. Fick låna Henkes tröja, men den var inte torr särskilt länge...för jag skulle ju ur och kissa igen...
 
Själva avstigningen gick bra, men att kliva i...nä. Ramlade på nåt sätt under kanoten och blötte ner mig igen. Efter det slutade jag dricka öl.
 
En fantastisk dag med många skratt och med lika många blåmärken. Mitt knä är söndertrasat och blått, och min läpp har ett stort sår och är alldeles blå.
 
Och Ann-Helen! Jag vet att det inte var meningen ;)
 
/ tjejen som inte har alla indianer i kanoten

4 år av saknad :(


Min Mamma dog för fyra år sen...jag orkar inte ens skriva nåt mer. Bara tanken på vad jag gjorde just nu för fyra år sen, gör mig ledsen. Denna dag är som ni kanske förstår, den värsta på hela året.

Livet är orättvist.

Sentimental och med minnet i behåll.



Ja, det är väl inte så jäkla konstigt att just idag är en jobbig dag. Det är en årsdag. Idag är det fyra år sen jag träffade min Mamma för sista gången. Och det innebär att det på måndag är årsdagen för hennes bortgång. Jag behöver knappast tjata på mer om detta och vad jag känner inför det. Tar det på måndag, va?

Nu ska jag äta middag med bästa barnen. Sen blir det rekreation i form av bokläsning, ljuständning och godisätning. Jag orkar inte mer än så idag, är helt slut. Tur ingen inte många sett mig idag. Har ju haft mina bättre dagar om man säger så.

Dag 8- Ett ögonblick



En varm julidag 2007 kommer jag innanför dörren i min dåvarande lägenhet. Ensam och väldigt gravid.

Mobilen ringer. Dolt nummer, jag svarar och personen i andra änden presenterar sig som min Mammas läkare. Hon säger en massa saker, men det enda som går in i mitt huvud är orden "sjukdomen är utom kontroll". De vet inte hur länge hon har kvar att leva, men det handlar högst om nån månad. Högst.

Jag lägger på och sjunker ner på golvet i hallen. Gråter, gråter och gråter. Sjukdomen är utom kontroll. Jag ligger mest på sängen och gråter hela dagen. Sen funderar jag över hur jag ska kunna åka och hälsa på henne igen, hur ska jag kunna se henne i ögonen när hon vet att jag vet, hur nära Döden är. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga det?

Jag åkte inte till sjukhuset på några dagar, kunde inte förmå mig. Undrar om hon förstod varför? Undrar om hon behövde mig under den tiden? Hon hade ju också fått samma besked.

Vi pratade aldrig om beskedet, utan tog varje dag som den kom.

Det tog ca 5 veckor innan hon lämnade mig...


Om orättvisan

Min Mamma skulle fyllt 65 år idag. Den magiska åldern då man äntligen får gå i pension, och njuta av ledighet och barnbarn. DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST. Jag vill ha henne här hos mig, inte nergrävd i en urna på kyrkogården.

Jag får såna här dagar små attacker av sorg och ilska, men det brukar gå över rätt snabbt. Som tur är. Jag går inte omkring och gråter hela dagarna, jag gråter aldrig över henne för den delen. Det har jag gjort tillräckligt under det året då hon gick bort. Men jag saknar henne så att det värker i kropp och själ.

Idag ska jag tända ljus på hennes grav, många ljus. Och jag ska minnas henne med värme och kärlek♥


Ingen kan föreställa sig...

...hur det känns att stå där vid kistan, för att en gång för alla ta farväl av nån man älskar så djupt.

Idag har det gått tre år sen Mammas begravning. Tre år av sorg, saknad, längtan. Men också tre år av glada minnen, läkning av sår, och skratt när jag minns alla hennes tokigheter.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur hennes köttfärsbiffar smakade, hur det luktade i hennes lägenhet. Jag har memorerat hur allt såg ut, vad hon använde för tvättmedel osv. Jag önskar att hon kunde komma tillbaka, om så bara för en liten stund. Vi är några stycken som saknar dig här, Mamma.

Du är det finaste jag vet.
Du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken...


Ta hand om de du älskar. En dag är de borta, och då är det försent...

Lägger ut.

Ja, det är precis vad jag gör. Jag lägger ut. Inte in. Träffade på en gammal...svägerska(?) på Ica Maxi idag. Hon kom och sprang bakom mig och sa att hon nästan inte höll på att känna igen mig. "Håller du på och lägger ut?" Jag har ju kämpat upp mig ca 5 kilo på ett halvår, och av nån anledning satte det sig på fel ställe, dvs överallt utom på tuttarna. Så nu måste jag tydligen handla en ny garderob också. Stackare. Hade vart bättre att bara handla nya bh:ar.


Från början, DEL 2!!

RADERAT!


Tatueringsdags snart!

Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska göra för tatuering, det blir på armarna eller handlederna. Det kommer bli en minnestatuering tillägnad min Mamma. Resultatet får bli en överraskning ;)

Usch och fy för att hon inte finns här längre. Det är dock sant som de säger, att tiden läker alla sår.

Skojade bara ju :)

Förlåt om jag gjorde er ledsna.

Idag fyller min Mamma 63 år, så då får hon finbesök däruppe på berget.


Gästblogg

Tjingeling, detta är Ullis (EnsammaMamma) som skriver. Bruttorna (Anki och Ann-Helen) har kommit och vi har ätit middag, druckit sprit och försökt komma överens om vilken musik som ska spelas. Vi har så olika musiksmak, så det är inte klokt....

Snart ska vi ta bussen in till stan, taxi går inte för sig eftersom "Att åka buss  är halva nöjet" säger Anki.

k


Tiden efter

Här kommer slutet på den hemska berättelsen. (Starta youtube-klippet!)

När en människa dör så är det inte bara att sätta sig ner och gråta och mer eller mindre deppa ihop. Nej då ska genast lämplig begravningsentreprenör  uppsökas. Jag uppsökte Fonus och Richard Skoog. Eftersom jag aldrig varit på en begravning i hela mitt liv så var jag mer eller mindre som ett frågetecken. Hur funkar allt?
Där satt jag alltså två dagar efter att min Mamma dött, helt ensam, och skulle fatta en massa viktiga beslut.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag gick dit ensam, förmodligen propsade jag på det eftersom jag tror att mitt psyke och min själ är gjorda av stål.
På bordet framför mig låg det högar med pärmar, bara att välja och vraka.
Jag ska alltså välja min egen Mammas dödsannons. Min Mammas. Med allt ifrån text och symboler till namn. Efter det ska jag välja kista, urna och blommor. Hur lätt tror ni det är? Jag skulle ensam bestämma datum för begravningen, vart den skulle hållas, vilka sånger och psalmer som skulle spelas och sjungas.

När jag hade varit till Mamma på sjukhuset sista gången fick jag med mig hennes tillhörigheter hem. Väskor med hennes kläder, nycklar, ja det hon hade haft med sig till sjukhuset. Vad skulle jag göra med det? Och vad skulle jag göra med hennes saker i lägenheten?
Ca 10 dagar efter hennes död hade min yngsta bror U fortfarande inte hört av sig. Han var väl ute och firade sin 40års-dag. Jag och min äldsta s.k bror bestämde att vi skulle åka till lägenheten utan honom och ta det vi ville ha. Vi delade upp foton och andra minnessaker och la lite i en kartong åt honom. Det var fruktansvärt jobbigt att vara hemma hos henne och rota runt. Men jag sa hela tiden till mig själv att det inte är viktigt längre, där hon är nu behöver hon inte de här sakerna.

Två dagar senare skulle min Mammas vänninor få komma och hämta det de ville ha. Dumt att kasta kläder och annat.
Även min pappa skulle komma då eftersom han hade kvar kläder, verktyg och ja, i princip allt. Han hade lämnat Mamma 2½ år tidigare men inte hämtat sina saker. Han hade levt med henne i över 40 år.

Jag och Jimmys mamma kom till lägenheten en timme tidigare, men rätt vad det är så rycks dörren upp och en påtänd U rusar in och gapar och skriker. Han undrar vart tv:n, soffan och allt annat av "värde" är. Naturligtvis ska han sälja sakerna och köpa tillfällig lycka för pengarna. Jag och Jimmys mamma flyr från lägenheten när det börjar kastas saker.
Min s.k pappa dök aldrig upp, han hade skickat U. Duktigt. Damerna som skulle få kläder och annat kunde inte heller gå in. U intog lägenheten och gjorde den till en knarkarkvart. Han hade sökt igenom rubbet och hittat lite morfin som han kunde sälja. Han hade även hittat det andra paret nycklar, de som Mamma hade i väskan. Så i över en månads tid bodde han där med sin pundarbrud. De gjorde det riktigt mysigt med filtar för fönstren osv. De hade ätit upp Mammas hemlagade mat som de hittat i frysen. Det värsta av allt var att U hade slitit ut allt ur garderober och byråer. Alla Mammas gardiner, dukar, kläder, handdukar mm, låg utslängt på golvet. Allt Mamma varit så noga med och vikt fint och prydligt. Sedan hade de bara trampat omkring på allt. Det mina vänner, kallas gravskändning. Och jag lovar, det finns inte en enda gud i hela världen som kan förlåta det han gjorde mot henne.
Min s.k pappa var också arg på mig. Han undrade vart alla hans saker, som tv och soffa, hade tagit vägen. Flyttade du inte för 2½  år sen kanske? svarade jag. Men han skulle minsann se till så han fick igen allt. Såklart hade han inga kvitton kvar. Jag vet inte om han nånsin hämtade alla sina verktyg och kläder eller om U sålde allt, jag bryr mig inte heller. Jag vet att jag tog de saker som betydde mycket för mig och allt annat skiter jag i.

Under dessa veckor sov jag inte mycket. Och jag hade ca en månad kvar av min graviditet, så livet var jobbigt ändå.
Begravningen ägde rum den 7 september, den dagen var varm och fin. Jag gick på min första begravning och kunde äntligen börja se framåt igen. Ceremonin var enkel, men vacker. Precis så som Mamma hade velat att den skulle vara. Nu skulle jag på nåt sätt försöka kombinera lyckan över att få en bebis med sorgen efter Mamma. Jag grät inte, knappt ens på begravningen (jävla Afzelius). Men jag hade haft det mesta av mitt sorgearbete medans hon levde.

Vila i frid, Mamma.


22 augusti

Natten har varit förjävlig. Dels pga av bebis, som kommer kallas bebis så länge hon beter sig som en sådan.
Sen har jag drömt om Mamma mest hela tiden. Pappa ringde och berättade att Mamma hade tagit självmord med hjälp av tabletter, sen skulle hon hänga sig men hann inte med det...(?)
Sen i nästa dröm skulle Mamma också få en bebis. Ja det har mest bara varit tok hela natten. Undra om det finns nåt smink i världen som kan dölja min trötthet?

Jag har legat och funderat och snurrat i sängen. Hur hade Mamma det den här natten för ett år sen?
Den hade varit plågsam och fylld av smärta. Det var hennes sista natt. Hon dog 6.55 på morgonen,
Då började mitt egna lilla helvete.



Ett år av sorg och saknad. Ett stor bit av mitt hjärta har ryckts bort  och det gör så ont.
Mindre ont för varje dag, men det finns ett tomrum som aldrig kan fyllas igen.
Saknar fortfarande dina spontana telefonsamtal, din röst, din omtanke och  din kärlek.
Jag saknar din mat, tänk att jag aldrig mer får äta din hemlagade mat. Ingen kan mäta sig med dig
på den fronten. Idag kommer jag åka till det stället som är din sista viloplats, det stället som
du själv lekte på som barn. Det stället som du och dina bröder förknippar med den lyckligaste tiden i era liv.
Det är så ofattbart att du är borta, fast ett helt år gått. Det har gått så fort fast ändå så sakta. Mycket har hänt...
Det största är att jag fått en Dotter. Tyvärr hann du aldrig träffa henne och det gör så fruktansvärt ont. Jag tror inte på övernaturliga saker, men hoppas för allt i världen att du fått se henne och klappat henne på kinden.
Solen skiner idag, men det spelar ingen roll just nu. Idag kan ingen sol värma mig inombords. 



Jag och Jimmy skulle möta pappa och min ena bror och hans sambo i garaget på sjukhuset 10.30. 
När vi åkte upp i hissen sa ingen ett ljud. Alla visste vad som väntade, men inte hur det skulle kännas. 
Det satt en lapp på dörren till hennes rum om att anhöriga skulle säga till personalen innan vi gick in. När dörren öppnades för oss brast det. Tårarna sprutade från de flesta. Där låg hon...kivinnan som gett mig mitt liv, som tagit hand om mig under alla dessa år. Hon som jag skrattat så mycket med och åt. Hon hade på sig en rosa pikétröja och ett jättefint virkat täcke över sig. Mellan händerna hade hon en röd ros. Hon var död.Min Mamma var borta. Blicken tom, ögonen glanslösa. Kroppen alldeles stel och kall. Det var klart nu, hennes lidande var över. Hon skulle aldrig komma tillbaka till mig. En vansinnig och hjärtslitande känsla. Min älskade Mamma. 
                                     
Din plåga har slocknat, det skedde i frid
trots att Du kämpat en ojämn strid.
Din låga har brunnit trots hårda vindar,
den värmde oss alla som kunde den se.
Kampen var hård men Du vann dock till slut,
ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut.

Dödendöden

Sonen kom just in med gråten i halsen och ropade på mig.

-Mamma! Nån har dödat mormor ännu mer!





Denna varelse har alltså lagt sig på våran gård (samma ställe som härom kvällen) och dött. Jag vet inte hur jag ska tolka detta, men kanske är det så att hon fick oss att förstå att hon såg oss, och då äntligen kunde gå vidare. Vad tror ni?

The Crow...eller "Skatan" som vi säger i Sverige

Nu är kameran hemma igen så nu ska det dokumenteras med bilder! Kollade för ca en halvtimme sen ut på baksidan, och vem hittar jag inte där? Blev tvungen att be Jimmy kolla också så att jag verkligen såg rätt...jorå.

  

Det första jag såg imorse var denna skata, och det sista jag ser när jag ska släcka är också denna skata. Tror ni att jag rös när jag såg att hon faktiskt har lagt sig ner där i hörnet av vår gård och bara ligger och tittar. Hon har f. ö hängt på vår baksida ett par veckor nu, har inte tänkt  så mycket på det förrän nu när det är så tydligt. Och i vintras var det en skata som brukade sitta utanför köksfönstret och titta in på mig. Detta är mycket märkligt.


Liv efter döden?

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att min Mamma ser mig och min familj. Jag har under den senaste veckan lagt märke till en sak, kanske har detta pågått under en längre tid. Tänkte ta en bild på detta, men jag tror att kameran är i bilen som inte är hemma. Typiskt. Hur som helst så är detta väldigt märkligt.


Ta inget förgivet

Morsdag.
Ja vad ska jag säga? Idag (och förmodligen alla kommande Mors-dagar) har jag en konstig känsla i kroppen.
Mamma...jag saknar dig så oerhört mycket. Har varit till graven idag med en present, förra året var jag hem till dig med en blomma. Fan så mycket som kan hända under ett år. Ingen kan tänka sig hur det är att förlora sin mamma, hon ska ju alltid finnas där. Älska era mammor och ta hand om dem, för en dag är de helt plötsligt inte där längre.

Själv fick jag en fantastisk blombukett av min familj. TACK! Och god mat såklart.

Den här helgen har varit hysterisk, värre än vanligt faktiskt. Men det får bli ett fall för morgondagen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0