LogLady

En varm julidag 2007 kommer jag innanför dörren i min dåvarande lägenhet. Ensam och väldigt gravid.

Mobilen ringer. Dolt nummer, jag svarar och personen i andra änden presenterar sig som min Mammas läkare. Hon säger en massa saker, men det enda som går in i mitt huvud är orden "sjukdomen är utom kontroll". De vet inte hur länge hon har kvar att leva, men det handlar högst om nån månad. Högst.

Jag lägger på och sjunker ner på golvet i hallen. Gråter, gråter och gråter. Sjukdomen är utom kontroll. Jag ligger mest på sängen och gråter hela dagen. Sen funderar jag över hur jag ska kunna åka och hälsa på henne igen, hur ska jag kunna se henne i ögonen när hon vet att jag vet, hur nära Döden är. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga det?

Jag åkte inte till sjukhuset på några dagar, kunde inte förmå mig. Undrar om hon förstod varför? Undrar om hon behövde mig under den tiden? Hon hade ju också fått samma besked.

Vi pratade aldrig om beskedet, utan tog varje dag som den kom.

Det tog ca 5 veckor innan hon lämnade mig...

Förlåt om jag gjorde er ledsna.

Idag fyller min Mamma 63 år, så då får hon finbesök däruppe på berget.

Tjingeling, detta är Ullis (EnsammaMamma) som skriver. Bruttorna (Anki och Ann-Helen) har kommit och vi har ätit middag, druckit sprit och försökt komma överens om vilken musik som ska spelas. Vi har så olika musiksmak, så det är inte klokt....

Snart ska vi ta bussen in till stan, taxi går inte för sig eftersom "Att åka buss  är halva nöjet" säger Anki.

k

Här kommer slutet på den hemska berättelsen. (Starta youtube-klippet!)

När en människa dör så är det inte bara att sätta sig ner och gråta och mer eller mindre deppa ihop. Nej då ska genast lämplig begravningsentreprenör  uppsökas. Jag uppsökte Fonus och Richard Skoog. Eftersom jag aldrig varit på en begravning i hela mitt liv så var jag mer eller mindre som ett frågetecken. Hur funkar allt?
Där satt jag alltså två dagar efter att min Mamma dött, helt ensam, och skulle fatta en massa viktiga beslut.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag gick dit ensam, förmodligen propsade jag på det eftersom jag tror att mitt psyke och min själ är gjorda av stål.
På bordet framför mig låg det högar med pärmar, bara att välja och vraka.
Jag ska alltså välja min egen Mammas dödsannons. Min Mammas. Med allt ifrån text och symboler till namn. Efter det ska jag välja kista, urna och blommor. Hur lätt tror ni det är? Jag skulle ensam bestämma datum för begravningen, vart den skulle hållas, vilka sånger och psalmer som skulle spelas och sjungas.

När jag hade varit till Mamma på sjukhuset sista gången fick jag med mig hennes tillhörigheter hem. Väskor med hennes kläder, nycklar, ja det hon hade haft med sig till sjukhuset. Vad skulle jag göra med det? Och vad skulle jag göra med hennes saker i lägenheten?
Ca 10 dagar efter hennes död hade min yngsta bror U fortfarande inte hört av sig. Han var väl ute och firade sin 40års-dag. Jag och min äldsta s.k bror bestämde att vi skulle åka till lägenheten utan honom och ta det vi ville ha. Vi delade upp foton och andra minnessaker och la lite i en kartong åt honom. Det var fruktansvärt jobbigt att vara hemma hos henne och rota runt. Men jag sa hela tiden till mig själv att det inte är viktigt längre, där hon är nu behöver hon inte de här sakerna.

Två dagar senare skulle min Mammas vänninor få komma och hämta det de ville ha. Dumt att kasta kläder och annat.
Även min pappa skulle komma då eftersom han hade kvar kläder, verktyg och ja, i princip allt. Han hade lämnat Mamma 2½ år tidigare men inte hämtat sina saker. Han hade levt med henne i över 40 år.

Jag och Jimmys mamma kom till lägenheten en timme tidigare, men rätt vad det är så rycks dörren upp och en påtänd U rusar in och gapar och skriker. Han undrar vart tv:n, soffan och allt annat av "värde" är. Naturligtvis ska han sälja sakerna och köpa tillfällig lycka för pengarna. Jag och Jimmys mamma flyr från lägenheten när det börjar kastas saker.
Min s.k pappa dök aldrig upp, han hade skickat U. Duktigt. Damerna som skulle få kläder och annat kunde inte heller gå in. U intog lägenheten och gjorde den till en knarkarkvart. Han hade sökt igenom rubbet och hittat lite morfin som han kunde sälja. Han hade även hittat det andra paret nycklar, de som Mamma hade i väskan. Så i över en månads tid bodde han där med sin pundarbrud. De gjorde det riktigt mysigt med filtar för fönstren osv. De hade ätit upp Mammas hemlagade mat som de hittat i frysen. Det värsta av allt var att U hade slitit ut allt ur garderober och byråer. Alla Mammas gardiner, dukar, kläder, handdukar mm, låg utslängt på golvet. Allt Mamma varit så noga med och vikt fint och prydligt. Sedan hade de bara trampat omkring på allt. Det mina vänner, kallas gravskändning. Och jag lovar, det finns inte en enda gud i hela världen som kan förlåta det han gjorde mot henne.
Min s.k pappa var också arg på mig. Han undrade vart alla hans saker, som tv och soffa, hade tagit vägen. Flyttade du inte för 2½  år sen kanske? svarade jag. Men han skulle minsann se till så han fick igen allt. Såklart hade han inga kvitton kvar. Jag vet inte om han nånsin hämtade alla sina verktyg och kläder eller om U sålde allt, jag bryr mig inte heller. Jag vet att jag tog de saker som betydde mycket för mig och allt annat skiter jag i.

Under dessa veckor sov jag inte mycket. Och jag hade ca en månad kvar av min graviditet, så livet var jobbigt ändå.
Begravningen ägde rum den 7 september, den dagen var varm och fin. Jag gick på min första begravning och kunde äntligen börja se framåt igen. Ceremonin var enkel, men vacker. Precis så som Mamma hade velat att den skulle vara. Nu skulle jag på nåt sätt försöka kombinera lyckan över att få en bebis med sorgen efter Mamma. Jag grät inte, knappt ens på begravningen (jävla Afzelius). Men jag hade haft det mesta av mitt sorgearbete medans hon levde.

Vila i frid, Mamma.

Nu är kameran hemma igen så nu ska det dokumenteras med bilder! Kollade för ca en halvtimme sen ut på baksidan, och vem hittar jag inte där? Blev tvungen att be Jimmy kolla också så att jag verkligen såg rätt...jorå.

  

Det första jag såg imorse var denna skata, och det sista jag ser när jag ska släcka är också denna skata. Tror ni att jag rös när jag såg att hon faktiskt har lagt sig ner där i hörnet av vår gård och bara ligger och tittar. Hon har f. ö hängt på vår baksida ett par veckor nu, har inte tänkt  så mycket på det förrän nu när det är så tydligt. Och i vintras var det en skata som brukade sitta utanför köksfönstret och titta in på mig. Detta är mycket märkligt.

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att min Mamma ser mig och min familj. Jag har under den senaste veckan lagt märke till en sak, kanske har detta pågått under en längre tid. Tänkte ta en bild på detta, men jag tror att kameran är i bilen som inte är hemma. Typiskt. Hur som helst så är detta väldigt märkligt.