LogLady

Här kommer slutet på den hemska berättelsen. (Starta youtube-klippet!)

När en människa dör så är det inte bara att sätta sig ner och gråta och mer eller mindre deppa ihop. Nej då ska genast lämplig begravningsentreprenör  uppsökas. Jag uppsökte Fonus och Richard Skoog. Eftersom jag aldrig varit på en begravning i hela mitt liv så var jag mer eller mindre som ett frågetecken. Hur funkar allt?
Där satt jag alltså två dagar efter att min Mamma dött, helt ensam, och skulle fatta en massa viktiga beslut.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag gick dit ensam, förmodligen propsade jag på det eftersom jag tror att mitt psyke och min själ är gjorda av stål.
På bordet framför mig låg det högar med pärmar, bara att välja och vraka.
Jag ska alltså välja min egen Mammas dödsannons. Min Mammas. Med allt ifrån text och symboler till namn. Efter det ska jag välja kista, urna och blommor. Hur lätt tror ni det är? Jag skulle ensam bestämma datum för begravningen, vart den skulle hållas, vilka sånger och psalmer som skulle spelas och sjungas.

När jag hade varit till Mamma på sjukhuset sista gången fick jag med mig hennes tillhörigheter hem. Väskor med hennes kläder, nycklar, ja det hon hade haft med sig till sjukhuset. Vad skulle jag göra med det? Och vad skulle jag göra med hennes saker i lägenheten?
Ca 10 dagar efter hennes död hade min yngsta bror U fortfarande inte hört av sig. Han var väl ute och firade sin 40års-dag. Jag och min äldsta s.k bror bestämde att vi skulle åka till lägenheten utan honom och ta det vi ville ha. Vi delade upp foton och andra minnessaker och la lite i en kartong åt honom. Det var fruktansvärt jobbigt att vara hemma hos henne och rota runt. Men jag sa hela tiden till mig själv att det inte är viktigt längre, där hon är nu behöver hon inte de här sakerna.

Två dagar senare skulle min Mammas vänninor få komma och hämta det de ville ha. Dumt att kasta kläder och annat.
Även min pappa skulle komma då eftersom han hade kvar kläder, verktyg och ja, i princip allt. Han hade lämnat Mamma 2½ år tidigare men inte hämtat sina saker. Han hade levt med henne i över 40 år.

Jag och Jimmys mamma kom till lägenheten en timme tidigare, men rätt vad det är så rycks dörren upp och en påtänd U rusar in och gapar och skriker. Han undrar vart tv:n, soffan och allt annat av "värde" är. Naturligtvis ska han sälja sakerna och köpa tillfällig lycka för pengarna. Jag och Jimmys mamma flyr från lägenheten när det börjar kastas saker.
Min s.k pappa dök aldrig upp, han hade skickat U. Duktigt. Damerna som skulle få kläder och annat kunde inte heller gå in. U intog lägenheten och gjorde den till en knarkarkvart. Han hade sökt igenom rubbet och hittat lite morfin som han kunde sälja. Han hade även hittat det andra paret nycklar, de som Mamma hade i väskan. Så i över en månads tid bodde han där med sin pundarbrud. De gjorde det riktigt mysigt med filtar för fönstren osv. De hade ätit upp Mammas hemlagade mat som de hittat i frysen. Det värsta av allt var att U hade slitit ut allt ur garderober och byråer. Alla Mammas gardiner, dukar, kläder, handdukar mm, låg utslängt på golvet. Allt Mamma varit så noga med och vikt fint och prydligt. Sedan hade de bara trampat omkring på allt. Det mina vänner, kallas gravskändning. Och jag lovar, det finns inte en enda gud i hela världen som kan förlåta det han gjorde mot henne.
Min s.k pappa var också arg på mig. Han undrade vart alla hans saker, som tv och soffa, hade tagit vägen. Flyttade du inte för 2½  år sen kanske? svarade jag. Men han skulle minsann se till så han fick igen allt. Såklart hade han inga kvitton kvar. Jag vet inte om han nånsin hämtade alla sina verktyg och kläder eller om U sålde allt, jag bryr mig inte heller. Jag vet att jag tog de saker som betydde mycket för mig och allt annat skiter jag i.

Under dessa veckor sov jag inte mycket. Och jag hade ca en månad kvar av min graviditet, så livet var jobbigt ändå.
Begravningen ägde rum den 7 september, den dagen var varm och fin. Jag gick på min första begravning och kunde äntligen börja se framåt igen. Ceremonin var enkel, men vacker. Precis så som Mamma hade velat att den skulle vara. Nu skulle jag på nåt sätt försöka kombinera lyckan över att få en bebis med sorgen efter Mamma. Jag grät inte, knappt ens på begravningen (jävla Afzelius). Men jag hade haft det mesta av mitt sorgearbete medans hon levde.

Vila i frid, Mamma.