Dag 8- Ett ögonblick
En varm julidag 2007 kommer jag innanför dörren i min dåvarande lägenhet. Ensam och väldigt gravid.
Mobilen ringer. Dolt nummer, jag svarar och personen i andra änden presenterar sig som min Mammas läkare. Hon säger en massa saker, men det enda som går in i mitt huvud är orden "sjukdomen är utom kontroll". De vet inte hur länge hon har kvar att leva, men det handlar högst om nån månad. Högst.
Jag lägger på och sjunker ner på golvet i hallen. Gråter, gråter och gråter. Sjukdomen är utom kontroll. Jag ligger mest på sängen och gråter hela dagen. Sen funderar jag över hur jag ska kunna åka och hälsa på henne igen, hur ska jag kunna se henne i ögonen när hon vet att jag vet, hur nära Döden är. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga det?
Jag åkte inte till sjukhuset på några dagar, kunde inte förmå mig. Undrar om hon förstod varför? Undrar om hon behövde mig under den tiden? Hon hade ju också fått samma besked.
Vi pratade aldrig om beskedet, utan tog varje dag som den kom.
Det tog ca 5 veckor innan hon lämnade mig...
Känns som om det bara är jag här!! Men jag tänker fortsätta med det.. Fy, jag kan inte ens tänka mig hur det känns.. Men jag kan nog lova dig att din mor förstod varför du inte kom på några dagar.. Å är glad över all annan tid du fanns där.. Kram
Ja, fyyy vilken sommar och höst det där var... Du fick verkligen kämpa och vara stark, dels för Mona och även för Kim och lilla Luna som låg i magen...
Jag är också helt övertygad om att Mona aldrig krävde att du skulle sitta hos henne, även om hon såklart älskade att ha dig där... Hon visste ju att du hade det jobbigt också med graviditet o allt, så jag kan lova att hon förstod dig...
Fy vilket samtal att få!! Jag skulle bli som dej...tror ja. Hon förstod nog dej åxå. Du är ju som sagt dottern. Klart hon inte ville prata om det. Hon finns ju alltid nära dej. Dina tankar o känslor finns å måste få finnas, givetvis! Kramis J
Fy vilket samtal att få!! Jag skulle bli som dej...tror ja. Hon förstod nog dej åxå. Du är ju som sagt dottern. Klart hon inte ville prata om det. Hon finns ju alltid nära dej. Dina tankar o känslor finns å måste få finnas, givetvis! Kramis J
Alltså, ibland är jag glad att jag var så liten när min mamma dog, jag minns inte så mycket. Fast samtidigt saknar jag att ha mer minnen av min mamma. Fast jag kan inte föreställa mig den sorgen i vuxen ålder...
Kram på dig!♥
