"Det här berättar vi inte för nån..."
Vad hade vi gjort?
Ps. Kim! Jag vet vilken bokhylla du menar, superfin, men jag måste ha en till sonens rum med MASSOR av fack! Han har prylar till förbannelse...vänta och se :D
22 augusti
Klockan 7 på morgonen ringer min mobil. Vem är det som ringer från dolt nummer den tiden?
"Hej, jag ringer från avdelning 14B. Jag vill meddela att din Mamma nu har somnat in."
Jag blev tillsagd att komma in under dagen om jag ville titta på henne.
Jag gick ner till köket och satte mig vid bordet och bara stirrade ut i skogen. Mobilen framför mig på bordet. Vem ska jag ringa??
Tomhet.
Nu är hon borta på riktigt. Hur sörjer man? Jag hade bearbetat all sorg medans hon levde. Fast för mig hade hon ändå varit död länge. Det var inte min Mamma som låg som en liten fågelunge på sjukhuset. Min Mamma var full av liv, glad. Hon lagade alltid mat och hade det fint och städat hemma. Min Mamma älskade att vara på Birsta.
Men jag lyckades till slut ringa till alla berörda. 10.30 skulle vi mötas i garaget på sjukhuset.
Jag, Jimmy, min pappa, min ena bror och hans flickvän tog hissen upp tillsammans under tystnad. På hennes rum hängde en skylt "anhöriga, säg till personalen innan ni går in". Så vi sa till. En i personalen visade oss in.
Där ligger hon i sin säng. Ögonen öppna och munnen öppen. Bara stirrar rätt ut i tomma intet. Så fridfull. Äntligen har hon fått ro. Ingen smärta plågar henne längre. Hon hade somnat in 6.55 efter en lång och smärtfylld natt. Extra morfin hade hon fått.
Där ligger hon nu med spetstäcket på sig, händerna knäppta och en ros i dem.
Jag bryter ihop och bara gråter, det är jag inte ensam om. Tittar på henne en stund sen går jag.
Jag går med vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat för henne.
Sista veckan
Samtalet kom från avdelningen. Mamma hade långa andningsuppehåll, så de hade haft vak på henne under natten. De tyckte att jag skulle försöka komma in så fort som möjligt. Jag, Jimmy och Anita spenderade hela tisdagen där på hennes rum. Känslan går inte att beskriva. Vi satt knäpptysta långa stunder och bara lyssnade. Lyssnade på hennes andning, skulle hon ta ett till andetag? Jag önskade för varje uppehåll att det skulle vara det sista. Jag ville få slut på hennes lidande. Jag ville få slut på mitt lidande och börja med det riktiga sorgearbetet.
Men Mamma gav minsann inte upp så lätt. Jag har mina misstankar om vad det var som höll henne kvar...bebisen i min mage. Hon ville verkligen träffa sitt ofödda barnbarn.
Jag satt och höll Mamma i handen, klappade henne i pannan och över håret, som var alldeles vildvuxet. Jag fuktade hennes läppar med blöta bomullspinnar. Jag sa till henne att jag älskade henne (för första gången), jag sa också att jag förlät henne för allt som varit. Jag vet inte om hon hörde mig, men jag antar att hon gjorde det.
Vid 22-tiden åkte vi hem, personalen tyckte att andningen hade stabiliserat sig så det var ingen fara längre.
När jag och Anita två dagar senare hälsade på hade hon börjat se och höra konstiga saker. En del av döden, fick vi förklarat för oss. Hon skrattade, och vi skämtade bara bort sakerna hon såg på väggarna.
Måndagen den 20 augusti var jag, Anita och Lisa till Mamma på kvällen. Hon sa för första gången till mig "Anki, jag vill inte leva längre". Snacka om att känna sig hjälplös. Under alla dessa månader hade hon inte klagat en enda gång. Vi satt hos henne en stund, innan jag gick sa jag "vi ses snart igen Mamma", och kramade henne.
Hon var så liten, som en liten fågelunge. Vägde ca 23 kilo. Skelettet syntes och ögonen stod rätt ut. Ja jag behöver kanske inte förklara, 23 kilo säger väl allt...
Tiden på sjukhuset
Mamma var iallafall med på min sons 7års-dag i början på juni. Hon var jättetrött, låg mest på soffan och vilade. Måndagen efter gatufesten, i mitten på juli, åkte Anita in med henne på onkologen. Anita, hennes bästa vän, fick nästan bära henne till avdelningen. Hon var helt kraftlös.
När jag dagen efter inskrivningen kom och hälsade på hade hon nyss vägt sig...29 kilo om jag minns rätt. Hon fick näringsdropp, men det hjälpte föga kan jag säga.
I slutet på juli fick jag ett samtal från en helt underbar läkare, Paulina, som tänkte berätta för mig lite om situationen. Jag glömmer aldrig orden "sjukdomen är utom kontroll". Det var väntat, men kom ändå som en chock. Jag la mig på sängen och bara grät, min sambo sa inget, han bara låg och höll om mig. Vad fanns det egentligen att säga? Hur skulle jag hantera detta? Hur skulle jag kunna prata med Mamma utan att bryta ihop? Hur skulle jag kunna titta på henne? Nästa gång jag hälsade på henne på sjukhuset fick jag verkligen skärpa till mig ordentligt
, men jag lyckades iallafall. Skulle jag bryta ihop där skulle hon bara må värre. Var bara att bita ihop.
Jag och Jimmy hälsade på henne så ofta vi kunde. Vi var där korta stunder eftersom hon mest bara sov. När vi kom så ville hon alltid åka rullstolen ut till balkongen, inte så mycket för att röka tror jag. Det behovet var nog inte så stort längre. Hon brukade sitta där i rullstolen och blunda, njöt förmodligen av solens värmande strålar. Vi satt där med henne långa stunder och var bara tysta.
Jag önskar att jag kunde tacka personalen på avdelningen för allt de gjorde för Mamma under tiden hon var där, men ett TACK räcker inte. De var änglar.
Så en dag i mitten av augusti får jag ett samtal...
Beskedet
För ganska precis ett år sen trodde Mamma att hon drabbats av en kraftigare lunginflammation, jag visste lite bättre så jag sa åt henne att stå på sig hos läkaren. Eftersom hon ca 2 år tidigare hade opererat bort ca 20 cm av matstrupen pga cancer, så fick hon ganska fort en tid på lungröntgen. Det visade inget.
Magnetröntgen-visade inget.
Slutligen skiktröntgen-visade att cancern kommit tillbaka, men satt sig på andra delar av kroppen. Bl a ryggkotorna.
Lilla Mamma kämpar på med strålbehandling, som inleds i april. Tog väldigt hårt på hennes återstående krafter. Hon var pytteliten redan innan sjukdomen kom tillbaka, så att sluta äta nästan helt gjorde inte under för vikten.
De ville att hon skulle få cellgifter också eftersom strålningen inte gav önskat resultat. Men för att få cellgifter måste hon gå upp i vikt, annars skulle kroppen inte klara av det.
Ungefär samtidigt som hon fick beskedet om cancern, berättade jag för henne att hon skulle bli mormor igen. Hon blev jätteglad såklart!
Min Mamma har alltid varit en kämpe i mina ögon, och så även nu. Jag såg på henne vilka fruktansvärda smärtor hon upplevde, men hon klagade inte. Kanske ville hon inte belasta mig med sin sjukdom.
Hon fick mat utkört av hemtjänsten och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne med bl a diskning, städning och tvätt. Matlådorna hon fick förblev i stort sett orörda, hon åt bara lite välling eller Varma Koppen i bästa fall. Hon kunde också peta i sig lite näringsdryck som hon fått av dietisten.
Jag kunde bara stå och se på, har aldrig känt mig så maktlös nån gång i hela mitt liv. Mammas morfindoser höjdes för varje vecka, och för varje höjning kände hon sig lite bättre. Då fick man såklart upp hoppet, men det berodde ju enbart på medicinen. Alla tankar man hade var så diffusa, skulle hon överleva?
