Beskedet
Tänkte göra ett försök att berätta om Mamma, är så mycket jag vill skriva så jag får försöka ta en sak i taget.
För ganska precis ett år sen trodde Mamma att hon drabbats av en kraftigare lunginflammation, jag visste lite bättre så jag sa åt henne att stå på sig hos läkaren. Eftersom hon ca 2 år tidigare hade opererat bort ca 20 cm av matstrupen pga cancer, så fick hon ganska fort en tid på lungröntgen. Det visade inget.
Magnetröntgen-visade inget.
Slutligen skiktröntgen-visade att cancern kommit tillbaka, men satt sig på andra delar av kroppen. Bl a ryggkotorna.
Lilla Mamma kämpar på med strålbehandling, som inleds i april. Tog väldigt hårt på hennes återstående krafter. Hon var pytteliten redan innan sjukdomen kom tillbaka, så att sluta äta nästan helt gjorde inte under för vikten.
De ville att hon skulle få cellgifter också eftersom strålningen inte gav önskat resultat. Men för att få cellgifter måste hon gå upp i vikt, annars skulle kroppen inte klara av det.
Ungefär samtidigt som hon fick beskedet om cancern, berättade jag för henne att hon skulle bli mormor igen. Hon blev jätteglad såklart!
Min Mamma har alltid varit en kämpe i mina ögon, och så även nu. Jag såg på henne vilka fruktansvärda smärtor hon upplevde, men hon klagade inte. Kanske ville hon inte belasta mig med sin sjukdom.
Hon fick mat utkört av hemtjänsten och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne med bl a diskning, städning och tvätt. Matlådorna hon fick förblev i stort sett orörda, hon åt bara lite välling eller Varma Koppen i bästa fall. Hon kunde också peta i sig lite näringsdryck som hon fått av dietisten.
Jag kunde bara stå och se på, har aldrig känt mig så maktlös nån gång i hela mitt liv. Mammas morfindoser höjdes för varje vecka, och för varje höjning kände hon sig lite bättre. Då fick man såklart upp hoppet, men det berodde ju enbart på medicinen. Alla tankar man hade var så diffusa, skulle hon överleva?
För ganska precis ett år sen trodde Mamma att hon drabbats av en kraftigare lunginflammation, jag visste lite bättre så jag sa åt henne att stå på sig hos läkaren. Eftersom hon ca 2 år tidigare hade opererat bort ca 20 cm av matstrupen pga cancer, så fick hon ganska fort en tid på lungröntgen. Det visade inget.
Magnetröntgen-visade inget.
Slutligen skiktröntgen-visade att cancern kommit tillbaka, men satt sig på andra delar av kroppen. Bl a ryggkotorna.
Lilla Mamma kämpar på med strålbehandling, som inleds i april. Tog väldigt hårt på hennes återstående krafter. Hon var pytteliten redan innan sjukdomen kom tillbaka, så att sluta äta nästan helt gjorde inte under för vikten.
De ville att hon skulle få cellgifter också eftersom strålningen inte gav önskat resultat. Men för att få cellgifter måste hon gå upp i vikt, annars skulle kroppen inte klara av det.
Ungefär samtidigt som hon fick beskedet om cancern, berättade jag för henne att hon skulle bli mormor igen. Hon blev jätteglad såklart!
Min Mamma har alltid varit en kämpe i mina ögon, och så även nu. Jag såg på henne vilka fruktansvärda smärtor hon upplevde, men hon klagade inte. Kanske ville hon inte belasta mig med sin sjukdom.
Hon fick mat utkört av hemtjänsten och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne med bl a diskning, städning och tvätt. Matlådorna hon fick förblev i stort sett orörda, hon åt bara lite välling eller Varma Koppen i bästa fall. Hon kunde också peta i sig lite näringsdryck som hon fått av dietisten.
Jag kunde bara stå och se på, har aldrig känt mig så maktlös nån gång i hela mitt liv. Mammas morfindoser höjdes för varje vecka, och för varje höjning kände hon sig lite bättre. Då fick man såklart upp hoppet, men det berodde ju enbart på medicinen. Alla tankar man hade var så diffusa, skulle hon överleva?
Kommentarer
Trackback
