22 augusti
Klockan 7 på morgonen ringer min mobil. Vem är det som ringer från dolt nummer den tiden?
"Hej, jag ringer från avdelning 14B. Jag vill meddela att din Mamma nu har somnat in."
Jag blev tillsagd att komma in under dagen om jag ville titta på henne.
Jag gick ner till köket och satte mig vid bordet och bara stirrade ut i skogen. Mobilen framför mig på bordet. Vem ska jag ringa??
Tomhet.
Nu är hon borta på riktigt. Hur sörjer man? Jag hade bearbetat all sorg medans hon levde. Fast för mig hade hon ändå varit död länge. Det var inte min Mamma som låg som en liten fågelunge på sjukhuset. Min Mamma var full av liv, glad. Hon lagade alltid mat och hade det fint och städat hemma. Min Mamma älskade att vara på Birsta.
Men jag lyckades till slut ringa till alla berörda. 10.30 skulle vi mötas i garaget på sjukhuset.
Jag, Jimmy, min pappa, min ena bror och hans flickvän tog hissen upp tillsammans under tystnad. På hennes rum hängde en skylt "anhöriga, säg till personalen innan ni går in". Så vi sa till. En i personalen visade oss in.
Där ligger hon i sin säng. Ögonen öppna och munnen öppen. Bara stirrar rätt ut i tomma intet. Så fridfull. Äntligen har hon fått ro. Ingen smärta plågar henne längre. Hon hade somnat in 6.55 efter en lång och smärtfylld natt. Extra morfin hade hon fått.
Där ligger hon nu med spetstäcket på sig, händerna knäppta och en ros i dem.
Jag bryter ihop och bara gråter, det är jag inte ensam om. Tittar på henne en stund sen går jag.
Jag går med vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat för henne.
Började läsa när jag var på jobbet, men fick lov att sluta, för det kändes inte som läge att börja gråta där...
Det är nyttigt att skriva av sig lite sorg och bara få minnas.
Men appropå din lilla mamma, så måste jag ju berätta vad Eddie sa i gårmorse :)
Han kom till mig på morgonen och när jag vaknade så såg jag att det var smulor av chips bredvid min säng. Jag frågade Eddie om han hade ätit chips på morgonen, men han nekade. Jaha, sa jag, men vem är det då då?
Då förklarade han att det minsann måste ha vart hans farmor som varit här på natten och spökat. Jaha, sa jag, men vad gör hon här på natten när vi sover? Joo, sa han, hon var säkert less på att spöka på kyrkogården och ville komma och hälsa på oss lite :))
Jag har ju faktiskt funderat ett tag på att bara skriva, skriva och skriva. Det är väl också en del av sorgearbetet antar jag. Känns skönt i vilket fall.
Jasså hon har varit där och ätit också? Hahaha, ja man vet ju aldrig.
Ja du jag säger som Ullis säger jag.. Många tårar rinner det från ögonen ner över kinden..Men du är stark du min vän.. Starkare än någon annan.. Skriva är bra för sorgen och arbetet efteråt säger de som vet... Så hon är och tittar till alla sina barnbarn och dig den lilla filuren.. :)
Ja Anki, det var länge sen jag satt oh stortjöt kl. 12 en förmiddag,känner verkligen med dig. brukar tänka på din mamma ibland..tror också att hon kämpade hårt för att få vara kvar, för bebis skull.
