LogLady

Mamma åkte in och ut på onkologen flera gånger sommaren 2007. De ville helst inte ha kvar henne där, de behövde alla platser de kunde få till sjukare patienter. Men hon ville inte vara hemma. Hon var livrädd för att vara hemma. Hennes nerknarkade son kom flera gånger om dagen och skulle äta, låna telefonen, duscha och en hel del andra saker. Han skulle ha lämnat henne i fred. Han skulle ha låtit henne få njuta av sin fina balkong, av fåglarna, av den gröna gräsmattan...av sommaren. Hon vågade inte säga nej när han kom, hon var rädd för honom. Inte en enda gång frågade han henne ifall hon behövde hjälp med något. Han diskade aldrig efter sig, lämnade kassar med tvätt åt henne. Det är väl rätt naturligt att man lämnar tvätt till sin svårt cancersjuka mamma? Detta kan ingen gud förlåta honom för hur myckt han än ber.
Mamma var iallafall med på min sons 7års-dag i början på juni. Hon var jättetrött, låg mest på soffan och vilade. Måndagen efter gatufesten, i mitten på juli, åkte Anita in med henne på onkologen. Anita, hennes bästa vän,  fick nästan bära henne till avdelningen. Hon var helt kraftlös.
När jag dagen efter inskrivningen kom och hälsade på hade hon nyss vägt sig...29 kilo om jag minns rätt. Hon fick näringsdropp, men det hjälpte föga kan jag säga.
I slutet på juli fick jag ett samtal från en helt underbar läkare, Paulina, som tänkte berätta för mig lite om situationen. Jag glömmer aldrig orden "sjukdomen är utom kontroll". Det var väntat, men kom ändå som en chock. Jag la mig på sängen och bara grät, min sambo sa inget, han bara låg och höll om mig. Vad fanns det egentligen att säga? Hur skulle jag hantera detta? Hur skulle jag kunna prata med Mamma utan att bryta ihop? Hur skulle jag kunna titta på henne? Nästa gång jag hälsade på henne på sjukhuset fick jag verkligen skärpa till mig ordentligt
, men jag lyckades iallafall. Skulle jag bryta ihop där skulle hon bara må värre. Var bara att bita ihop.
Jag och Jimmy hälsade på henne så ofta vi kunde. Vi var där korta stunder eftersom hon mest bara sov. När vi kom så ville hon alltid åka rullstolen ut till balkongen, inte så mycket för att röka tror jag. Det behovet var nog inte så stort längre. Hon brukade sitta där i rullstolen och blunda, njöt förmodligen av solens värmande strålar. Vi satt där med henne långa stunder och var bara tysta.
Jag önskar att jag kunde tacka personalen på avdelningen för allt de gjorde för Mamma under tiden hon var där, men ett TACK räcker inte. De var änglar.
Så en dag i mitten av augusti får jag ett samtal...