Mormor på besök...
Nu har idag anlänt. Inte så roligt eftersom jag är en sån människa som altid tänker tillbaka på samma datum året innan. Det kan påverka mig rätt mycket. Idag är det iofs inte så konstigt. För precis ett år sen hade jag och Jimmy suttit på sjukhuset ett par timmar redan. De ringde på morgonen och tyckte att jag skulle komma in eftersom Mamma hade långa andningsuppehåll. Vi satt där tills klockan 21.30 på kvällen. Då gav vi upp och andningen var lite stabilare.
Vi satt där i rummet och bara lyssnade och lyssnade, skulle det vara sista andetaget? Jag tog hand om Mamma och fuktade hennes läppar och mun med en bomullspinne. Jag höll henne i handen och jag strök håret från hennes panna. En konstig situation eftersom jag inte var van att ha sån kroppskontakt med henne. Även fast det kändes ovant så visste jag att det var nåt jag måste göra för oss båda annars skulle jag få ångra mig resten av livet. Jag visste att jag verkligen gjort ALLT i min makt för att hjälpa henne under sjukdomsperioden. Jag sa att jag älskar henne.
Jag vet att hon på nåt plan var medveten om att jag satt där vid hennes sida.
Vi som var där satt själv och höll andan genom nästan varenda andningsuppehåll. När hon andades igen så pustade vi ut. Samtidigt ville vi bara att det skulle få ta slut. Att hennes plåga skulle få vara över. Att hon skulle få gå vidare.
Jag läste i en broschyr som landstinget gett ut om den sisat tiden i livet. Där stod det att hon kunde bli pigg efter den här upplevelsen och vara så några dagar innan livet var slut. Jag visste vad jag hade att vänta mig. Det gjordes även en liknelse mellan den sjuka och ett skepp som seglar iväg från stranden. Till slut blir det bara mindre och mindre för att till sist försvinna.
Samtidigt som allt detta hände, hade jag ca 1½ månad kvar till beräknad förlossning. Glädjen inför att få ett barn var inte så stor som den borde varit. En person jag älskade skulle dö och ett annat älskat liv skulle komma till världen.
Under hela tiden var det endast jag av mina syskon som var hos Mamma. Min far, som ca 2 år tidigare hade lämnat Mamma för nån alkiskärring utan vare sig hem eller nåt annat, hade besökt Mamma några dagar innan. Han satt på en stol i rummet och drack Marinella.
Efter den här dagen var både jag och Jimmy helt knäckta. Vi visste vad som väntade med begravning och allt som hör till när någon dör. Alla olika myndigheter som skulle kontaktas, släkt och vänner. Eller egentligen visste vi ingenting. Jag hade aldrig ens varit på en begravning.
Jag träffade din far förra veckan, han hade varit i tallin tror jag. Han kom förbi när vi satt ute och drack kaffe på sjukhuset. Fy och usch, hoppas dagen går bra och att du minns de fina sakerna idag bara. Kram
Jag kan minsann inte minnas att Monas handstil såg ut sådär :O)Undra om det inte är nån liten sockerkaksråtta i 8-årsåldern som skrivit lappen...
Det var verkligen jobbiga månader/veckor/dagar... Även om hon inte var min släkt, så upplevde jag också det fruktansvärt jobbigt. Dels för er skull, men också såklart för min Eddie.
Jag och lilleman var till graven i tisdags och planterade lite blommor till henne... Eddie kände sig så nöjd när han fick välja blomster... Han sa också att PO inte bryr sig, och att han aldrig är där och vattnar, så nu vill han att jag skjutasr dit honom varannan dag för att han ska blöta på blommorna :)Han satt jättelänge bredvid stenen och pillade på jorden och sa "Det är MIN farmor, och hon var såååå snäll" med gråten i halsen.
Jag kan tänka mig att du kommer att tänka tillbaka en hel del de närmsta veckorna. / Kramis
Det finns inga ord som tröstar. Inga svar som reder ut alla frågor i en hjärna. Ingen knapp att trycka på så att ångesten försvinner.
Men det man har kvar är minnen som får ens mungipor att höjas lite. Ögonens tårar torkar av värmen från läpparnas leende. Det tråkiga bäddas in i en grå dimma. Och solens strålar tittar fram lite oftare och de tråkiga, jobbiga dagarna blir färre och färre.
Det enda jag kan ge dig är en kram från en som vet hur det känns och vad det är du går igenom.
KRAM!
Tack för era värmande ord, tjejer! Jag är inte ledsen idag, jag är glad och minns det fina med Mamma. Jag vet att hon inte skulle velat att jag var ledsen när jag tänkte på henne:) Det som däremot gör mig lite pissed är den övriga "familjens" beteende.
Ja, den övriga "familjen" kan du nog tyvärr räkna bort är jag rädd. Jag tror att om man kunde sätta ett par diagnoser på dessa människor, så skulle vi kunna ha liiite mer förståelse för deras beteende. För deras egen skull hoppas jag att de ALDRIG vaknar upp från den värld de lever i - för då kommer de verkligen att få det jobbigt. De kommer inte att kunna leva med sig själva.
Du vet väl att jag, Eddie och Marcus är "din familj" också, och vi kommer ALLTID att bry oss :)
Ja du du får tänka på allt positivt hon gett dig, kim mfl när hon levde... Önskade jag kunde säga något fint och tröstande..Men vi märkte ju härrom dagen i källaren att hon hade mer koll än någon anade redan då.. :).. Hon finns med dig och din familj vakar och ser till att ni har det bra :)
