Sista veckan
Samtalet kom från avdelningen. Mamma hade långa andningsuppehåll, så de hade haft vak på henne under natten. De tyckte att jag skulle försöka komma in så fort som möjligt. Jag, Jimmy och Anita spenderade hela tisdagen där på hennes rum. Känslan går inte att beskriva. Vi satt knäpptysta långa stunder och bara lyssnade. Lyssnade på hennes andning, skulle hon ta ett till andetag? Jag önskade för varje uppehåll att det skulle vara det sista. Jag ville få slut på hennes lidande. Jag ville få slut på mitt lidande och börja med det riktiga sorgearbetet.
Men Mamma gav minsann inte upp så lätt. Jag har mina misstankar om vad det var som höll henne kvar...bebisen i min mage. Hon ville verkligen träffa sitt ofödda barnbarn.
Jag satt och höll Mamma i handen, klappade henne i pannan och över håret, som var alldeles vildvuxet. Jag fuktade hennes läppar med blöta bomullspinnar. Jag sa till henne att jag älskade henne (för första gången), jag sa också att jag förlät henne för allt som varit. Jag vet inte om hon hörde mig, men jag antar att hon gjorde det.
Vid 22-tiden åkte vi hem, personalen tyckte att andningen hade stabiliserat sig så det var ingen fara längre.
När jag och Anita två dagar senare hälsade på hade hon börjat se och höra konstiga saker. En del av döden, fick vi förklarat för oss. Hon skrattade, och vi skämtade bara bort sakerna hon såg på väggarna.
Måndagen den 20 augusti var jag, Anita och Lisa till Mamma på kvällen. Hon sa för första gången till mig "Anki, jag vill inte leva längre". Snacka om att känna sig hjälplös. Under alla dessa månader hade hon inte klagat en enda gång. Vi satt hos henne en stund, innan jag gick sa jag "vi ses snart igen Mamma", och kramade henne.
Hon var så liten, som en liten fågelunge. Vägde ca 23 kilo. Skelettet syntes och ögonen stod rätt ut. Ja jag behöver kanske inte förklara, 23 kilo säger väl allt...
