Mötet med bossen!
Nattens dröm kan man kanske tolka som ett avslut. Allt är som ett tv-spel ungefär. Föregående nätters drömmar har varit små banor som man måste klara av för att komma till bossen. Invandrargängen...ni minns va?
I natt så var det närkamp med Timrås egen lilla gangster, skriver inget namn, men alla vet nog vem jag syftar på. *Jorå, tänk efter* Han skulle göra väldigt otrevliga saker med mig, så jag bet helt enkelt bort en stor bit av hans arm. Vad ska man annars göra? Sen sprang jag kan jag lova!!! Men när jag kommer ner i trappuppgången i huset (hans mammas?) så är naturligtvis portjäveln låst!!! Tror jag fick upp dörren, men det var nära att han skulle få tag på mig. Så nu hoppas jag alltså att det är slut. Jag klarade ju bossen.
Jaha, vad ska man skriva om istället då? Jag lever inget äventyrligt liv, det händer liksom inte så mycket som allmänheten kan finna intressant att läsa om. För mig är det här det bästa livet dock.
Idag känns det väl sådär...försöker hålla humöret uppe och tänka positivt, men ibland går det bara inte! Man börja tänka på en sak, sen så har man tänkt och tänkt och helt plötsligt tänker man bara på Mamma. Saknar dig så otroligt mycket...Nu har det gått över fem månader, och visst, det känns lättare för varje dag. Men sorgen finns alltid. Alla tankar..."vad skulle Mamma tyckt om mina fransgardiner?" "Vad skulle Mamma tyckt om Birsta City?"...hon finns alltid med vad man än gör. Och det värsta av allt..."vad skulle Mamma tycka om bebis?" Hon visste i allafall att det var en flickbebis. Jag ska försöka leva efter det råd hon gav mig på slutet..."är man bara lugn med barnen så får man lugna barn..." Så sant. (Men inte alltid så lätt)...Min Mamma hade inte mycket pengar, men de få kronor hon hade skulle hon garanterat slösat på små flickkläder. Hon skulle handlat saker som hon tyckte bebis skulle ha, bara för att hon tyckte det var så kul. Hon ville börja handla redan i maj/juni, men det var för tidigt tyckte jag. Det kan ibland kännas lite konstigt när storebror har så mycket saker från mormor, men bebis kommer inte ha nånting:( Inte ens ett minne av henne...
Haha vad ska man kalla det då? jobb fest? det låter ju
inge fränt alls.. Är det S som jagat dig? Trodde du gillade han
Haha jag fattar inte det där, att du kan tycka att han var ok förut... han har ju varit en idiot sen han fyllde 16 ungefär.. men det är ju min åsikt de
Jaa, jag vet att hon skulle lägga ner sina få kronor på Prinsessan. Jag vet ju att hon trots dålig ekonomi alltid såg till att alla barnen hade ett "kuvert" till jul och födelsedag, så dom själv skulle få handla det dom ville ha. Det som betydde mest för henne var ju hennes barnbarn. Och hon skulle ha kunnat sitta och se på hennes miner i flera timmar (och det förvånar mig inte om hon vet varenda ansiktsuttryck och minspel som hon har :)). Hon skulle vara en fantastisk mormor till lilltjejen.
*Jag saknar henne också, ska du veta*
Kram på dig, och sköt om dig!
Ja... de finns väl alltid där... Juno fick ju träffa sin mormor i hela sex månader. Det kan jag tänka på. Att det är tur. För mig om inte annat. Och oj vad hon hade slösat pengar på honom =)
Dog din mamma av lungcancer?
