LogLady

Nu är jag hemma igen efter en minisemester till fjällen. Har rätt mycket jag vill säga om denna resa men jag orkar inte dra hela historien nu. Jag, Jimmy och barnen har varit i sonens farfars stuga, komplicerad historia. Inte Jimmys pappa. Inte Andreas (sonens pappa) pappas stuga heller. Utan Andreas låtsaspappas stuga. Skitsamma. I allafall så var sonens farfar också med. Trevligt har vi haft det iallafall. Åkt skoter upp på fjället, helt underbart. Bebis låg nerbäddad i släden och bara sov och sov. Det jag vill berätta, som förmodligen aldrig kommer att glömmas bort är detta:

När vi på lördagkväll kom fram ville sonen, som brukar vara i stugan ofta, visa sin mamma vart tomtens stuga ligger. Jag, sonen och farfar begav oss ut klockan 19 nånting för att kolla. Rätt ut i granskogen! Kolmörkt och jävligt. De som känner mig vet hur rädd jag är för nallar. Vi åkte alltså skoter längre och längre in i skogen, för sonen ville visa tomtens lampa också (nån slags mast som lyser rött). Vi kom fram till lampan efter nån kilometer...men vad händer! Farfar kör fast!!! Jag hade hittlls varit lugn eftersom björnar oftast inte ger sig på skotrar, men NU var det kört! Livrädd som faan! Där står vi i kolsvarta mörkret mitt i ingenstans och skoterjäveln sitter fast. Jag och farfar försökte få loss den, men farfar (som inte är så vital efter diverse sjukdomar) måste hela tiden sätta sig och vila med orden "jag tror jag får ett hjärtinfarkt". Sonen är rädd, det märker jag på hans hysteriska babblande. Paniken växer. Björnarna.
Farfar ger nästan upp och säger att vi måste gå tillbaka och gräva upp skotern dagen efter. ALDRIG, tänker jag. När jag stod på skoterspåret sjönk jag ner till knäna. Vill gärna gå så i nån kilometer!! Hemma lagom till midsommar. Jag slet och slet. Till slut fick vi loss skotern.

Läskigt var det, men sååå nyttigt för Ankis björnfobi.
Återkommer.