LogLady

Torsdag 11 oktober. Natten var jättebra, amning och allt funkade och min dotter var så snäll. Jag var glad att jag levde och att de hade rätt på UL angående kön på barnet. En dotter, vilken känsla! Jimmy kom tidigt på morgonen, sugen på bebis såklart. Innan det hade jag gett mig fan på att klara av en dusch på egen hand. Gick sådär. Var alldeles yr och trassalde in mig i kateterslangen och strulade på. När jag skulle klä på mig höll jag på att ramla ihop så de fick köra fram min säng till duschen. DÅ kom de på att de kanske skulle kolla mitt blodvärde. DET LÅG PÅ 40!!! Och det är ca 100 mindre än vad det borde vara.

Runt 9.30-tiden beslutas det att jag ska få blod och plasma, två påsar av varje. Jimmy sitter med bebisen på stolen bredvid mig...första påsen blod går bra, men när jag sen ska få plasma händer det nåt. Jag börjar frysa så jag skakar, får en huvudvärk som inte är av denna värld, tror huvudet ska sprängas. Och som pricken över i:et så kan jag inte andas. Ber Jimmy om astmaspray vilket inte hjälper. Trycker till slut på knappen och barnmorskan kommer i ilfart, Hon i sin tur rusar till akutknappen och på vad som känns som sekunder, är rummet fullt av läkare. De försöker få på mig syrgasmask, men det kan de ju försöka tvinga på mig! Snacka om att man får panik när nån TVINGAR upp den i ansiktet på en! De får nöja sig med att de fått på mig grimman. Raka spåret till intensiven. "Följ med henne! Lämna bebisen här, vi tar hand om henne!"
Kommer ihåg att jag satt upp i sängen och bara gallskrek "jag DÖR, jag får ingen luuuuft". Jag var alltså helt säker på att jag skulle dö. Eller jag visste att jag skulle dö. Fy fan vilken läskig känsla! Allt detta för att jag fått lite blod och plasma. Ingen vet riktigt än idag vad som gick snett. Jimmy hade hört ett par läkare diskutera mitt fall på IVA, det var tydligen inte så självklart att man överlevde detta.

När jag kom ner till IVA var jag helt förvirrad. Blev uppkopplad på diverse roliga apparater, fick morfin igen och lite andra roligheter. De satte små plattor på hela kroppen, gjorde UL på magen, hjärtat osv. jag fick slangar i både armar och händer, plus katetern då. Jag var totalt fast. Till slut gick jag t om med på att andas i masken, gick rätt okej om jag höll i själv. Skulle tippa på att det var ca 15-20 personer där när det var som värst. Vid den tidpunkten var klockan ca 11 på förmiddagen. Min puls hade som högst varit på 190.

Det lugnade ner sig på eftermiddagen och Jimmy hämtade bebisen på BB. De var hos mig till 23, sen gick de till sitt alldeles egna rum på BB. Vi brukar skämta om att Jimmy fick eget rum på Kvinnokliniken:) Snacka om att den stackaren fick känna på hur det är att vara pappa.

Under fredagen och lördagen var jag övervakad och uppkopplad. Ibland fick jag ha grimma flera timmar, men ibland hade jag oturen att få på mig masken. Inte lätt at sova med oljudet från den. Som på natten mot fredagen, första natten på IVA. Runt 00.30 väckte IVA-personalen mig, vi skulle på lungröntgen. De var oroliga att jag fått en propp i lungorna, så var INTE fallet. "Bara" lunginflammation och massor av vätska hade jag haft i lungorna. Den natten fick jag ha masken till 5 på morgonen.

En, eller ibland flera gånger i timmen kom de och tog febern på mig och andra prover. Men det var helt fantastisk personal där. De grejade och donade med mig och bebisen. Man är ändå rätt utlämnad när man nyss fött barn med allt som hör till som blod och så...Efter många om och men lyckades jag på fredagen ställa mig upp bredvid sängen och ta hela två steg!

På lördagen hade jag blivit lovad att få komma upp till BB igen om alla värden var bra. Det var de! Lite roligare för Kim att hälsa på mamma och lillasyster på avdelningen. Han och Jimmys mamma var såklart in till IVA på torsdagskvällen när jag mådde lite bättre. Väl på BB myste vi bara med våran flicka. Jimmy och jag hade dubbelsäng:) Ville bara åka hem,men var livrädd samtidigt. Tänk om det skulle hända igen hemma? Fick järn i dropp och en massa annat, bl a pencillin mot lunginflammationen och sprutor så jag inte skulle få proppar. Eftersom jag inte kan svälja tabletter fick jag järn i dropp, vilket jag även skulle få en gång i veckan i 10 veckor framåt. De veckorna var jag på vårdcentralen och satt fastkopplad i en timme. Surt. Inte var det billigt heller, ca 1900 spänn för 10 ampuller!

På måndagseftermiddagen fick jag lämna sjukhuset. Kändes konstigt att komma hem, som att jag bara hälsade på hos nån. Jag var rädd, allt kändes så ömtåligt. Jag var rädd för att leva, rädd för att dö. Rädd för att allt bara ska försvinna. Livet är skört.

Jag är så otroligt glad att jag lever och att jag klarade av allt som hände under de där kritiska dagarna. Men mest av allt är jag glad över min välskapta dotter. Hon var värd varenda sekund av smärta, rädsla och dödsångest. Det viktigaste var att HON mådde bra.

Jag vill ha fler barn, men hur? Först två månaders illamående och kräkande DYGNET RUNT, sen detta. Min egen slutsats är att allt hade med Mammas sjukdom och död att göra. På nåt sätt måste väl ändå kroppen reagera?
Nu fyller snart Luna ett år, jag vill inte tänka på det hemska som hände då. Jag vill vara glad, och vet ni vad? Det tänker jag vara också :)