9 och 10 oktober 2007
Snart är dagen här, dagen då min dotter fyller 1 år. Dagen som jag har längtat efter, samtidigt som jag får ångest och tänker tillbaka på allt som hände för ett år sen. Har gått hos kurator för att bearbeta detta, men inget verkar lämna mig helt förrän jag skrivit ner det. Känsliga personer varnas!
De säger att det brukar gå så mycket snabbare med andra barnet- värkar, förlossning, ja allt.
Det som hände mig den 9, 10 och 11 oktober 2007 är en ren mardröm, allt förutom det vackra lilla flickebarnet som jag fick uthärda allt detta för. Detta är sagan om ♥LUNA♥.
Tisdag 9 oktober, 5 på morgonen. Jimmy kliver upp för att åka till jobbet, jag vaknar samtidigt och känner mycket väl igen smärtan i ryggen/magen, som kommer med lååånga mellanrum.
Under hela dagen och kvällen vankar jag av och an hemma, bara väntar på att det ska smälla till och bli kraftigare värkar.
På kvällen/natten försöker vi få en stunds vila/sömn på sofan. Runt klockan ett på natten klarar jag knappt av att gå när värkarna kommer. Ringer efter Jimmy´s mamma som bor på andra sidan gatan så hon får komma och vara med Kim.
Runt 1.15 kommer vi in på förlossningen och hamnar i det första undersökningsrummet. Tyckte att jag kämpat på bra hemma så jag borde vara öppen minst 5-6 cm. 2 bara! Va?? Inser att det kommer bli en lång och smärtsam natt utan bebis.
Runt 2.30 får jag komma in till den efterlängtade lustgasen och sängen där jag vet att jag snart kommer att få ligga med mitt nyfödda barn vid bröstet.
Nån gång på natten blir smärtan outhärdlig, jag bönar och ber efter EDA trots att jag inte vill ha det pga dåliga erfarenheter. När epiduralen är lagd lägger sig även den värsta smärtan...äntligen lite vila. Sen kommer illamåendet, kräks ett par gånger. Barnmorskan tjatar om att jag ska ställa mig upp...jättelätt när man inte har nån känsel i benen.
Efter en otroligt lång natt och dag, föds världens vackraste flicka klockan 15.52. Då har förlossningen pågått i ca 1½ dygn.
Den följande timmen kan jag inte riktigt njuta av bebisen eftersom jag hela tiden måste kissa (psykiskt). På toaletten fullkomligt forsar det blod. Blir självklart rädd eftersom jag vet att nåt är galet och har hela tiden Mammas födelse av mig i tankarna. (När jag var född brast en åder bakom livmodern, hon höll på att förblöda och hamnade på intensiven). Hur som helst så var det blod över hela golvet och efter sista toabesöket får jag ledas från toaletten. Resten är bara minnesfragment.
Vet att det är mellan 8-12 personer runt sängen. Ultraljud. Prat om eventuell akutoperation. Blod som fastnat(?) i livmodern. Nån kör in en knytnäve i livmodern, jag skriker och hela kroppen viker sig av smärtan. In och ut gång på gång på gång. Satan va ont det gjorde, nyförlöst och allt.
Efteråt berättar Jimmy att jag bara legat i sängen med ett leende på läpparna, kritvit i ansiktet. Själv kommer jag bara ihåg att när det var som värst så var allt bara ljust. Lampan eller "andra sidan"? Får också veta att mitt blodtryck som värst var 62/28 och de uppskattade att jag tappade mellan 2-3 liter blod. Nästan död.
Jag slapp operation, fick morfin och var allmänt borta sen. Fick lämna rummet som såg ut som ett slakthus, slapp kliva upp mer den dagen eftersom jag fick kateter. Vilken uppfinning! :)
Kvällen blev lugn, och jag fick åka upp till BB och sova. Jimmy fick åka hem eftersom det var fullt där. Nu skulle allt vara bra trodde jag. Men sagan slutar inte här...
De säger att det brukar gå så mycket snabbare med andra barnet- värkar, förlossning, ja allt.
Det som hände mig den 9, 10 och 11 oktober 2007 är en ren mardröm, allt förutom det vackra lilla flickebarnet som jag fick uthärda allt detta för. Detta är sagan om ♥LUNA♥.
Tisdag 9 oktober, 5 på morgonen. Jimmy kliver upp för att åka till jobbet, jag vaknar samtidigt och känner mycket väl igen smärtan i ryggen/magen, som kommer med lååånga mellanrum.
Under hela dagen och kvällen vankar jag av och an hemma, bara väntar på att det ska smälla till och bli kraftigare värkar.
På kvällen/natten försöker vi få en stunds vila/sömn på sofan. Runt klockan ett på natten klarar jag knappt av att gå när värkarna kommer. Ringer efter Jimmy´s mamma som bor på andra sidan gatan så hon får komma och vara med Kim.
Runt 1.15 kommer vi in på förlossningen och hamnar i det första undersökningsrummet. Tyckte att jag kämpat på bra hemma så jag borde vara öppen minst 5-6 cm. 2 bara! Va?? Inser att det kommer bli en lång och smärtsam natt utan bebis.
Runt 2.30 får jag komma in till den efterlängtade lustgasen och sängen där jag vet att jag snart kommer att få ligga med mitt nyfödda barn vid bröstet.
Nån gång på natten blir smärtan outhärdlig, jag bönar och ber efter EDA trots att jag inte vill ha det pga dåliga erfarenheter. När epiduralen är lagd lägger sig även den värsta smärtan...äntligen lite vila. Sen kommer illamåendet, kräks ett par gånger. Barnmorskan tjatar om att jag ska ställa mig upp...jättelätt när man inte har nån känsel i benen.
Efter en otroligt lång natt och dag, föds världens vackraste flicka klockan 15.52. Då har förlossningen pågått i ca 1½ dygn.
Den följande timmen kan jag inte riktigt njuta av bebisen eftersom jag hela tiden måste kissa (psykiskt). På toaletten fullkomligt forsar det blod. Blir självklart rädd eftersom jag vet att nåt är galet och har hela tiden Mammas födelse av mig i tankarna. (När jag var född brast en åder bakom livmodern, hon höll på att förblöda och hamnade på intensiven). Hur som helst så var det blod över hela golvet och efter sista toabesöket får jag ledas från toaletten. Resten är bara minnesfragment.
Vet att det är mellan 8-12 personer runt sängen. Ultraljud. Prat om eventuell akutoperation. Blod som fastnat(?) i livmodern. Nån kör in en knytnäve i livmodern, jag skriker och hela kroppen viker sig av smärtan. In och ut gång på gång på gång. Satan va ont det gjorde, nyförlöst och allt.
Efteråt berättar Jimmy att jag bara legat i sängen med ett leende på läpparna, kritvit i ansiktet. Själv kommer jag bara ihåg att när det var som värst så var allt bara ljust. Lampan eller "andra sidan"? Får också veta att mitt blodtryck som värst var 62/28 och de uppskattade att jag tappade mellan 2-3 liter blod. Nästan död.
Jag slapp operation, fick morfin och var allmänt borta sen. Fick lämna rummet som såg ut som ett slakthus, slapp kliva upp mer den dagen eftersom jag fick kateter. Vilken uppfinning! :)
Kvällen blev lugn, och jag fick åka upp till BB och sova. Jimmy fick åka hem eftersom det var fullt där. Nu skulle allt vara bra trodde jag. Men sagan slutar inte här...
Kommentarer
Postat av: Tågmamman
Kom igen.... Mera mera mera mera mera
Postat av: Anonym
Får rysningar...
Kram M
Trackback
