LogLady

Jag har den senaste tiden diskuterat mycket med människor som står mig nära. Sårbarhet är ett hett ämne. Jag undrar varför man utsätter sig för att älska t ex? Man vet ju att man med all säkerhet kommer få lida helvetets alla kval när nån slutar älska. Och barn? Måste ju vara sårbarheten personifierad!! Fast vad vore livet utan dem. INGENTING. Och då måste man göra det där valet, att bli sårbar, man tar risken för vinsten är större än vad förlusten skulle kunna vara.

I varje fall...jag tror definitivt inte att människan är gjord för att leva ensam, men hur ska man våga tillåta sig att gå vidare? När man älskat och gett allt av sig själv, blivit sårad, sviken och kall. Jag vet alltför många exempel på folk som inte släpper in nån igen, för att bli alldeles livrädd att jag också ska bli så.

Just nu ska jag läka tillsammans med mina barn. Alla sår ska få bli ärr som med tiden inte ens märks om man inte tittar efter väldigt noga. Och då ska de vara en påminnelse om vad man offrat. Sårbarheten.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.